Tänk på allt du läser under en vecka - sociala medier, mejl, googlade texter, rapporter, tidningar, tidskrifter, facklitteratur, romaner m.m. Vad behöver du på riktigt? Hur skulle den ultimata veckoläsningen se ut om du ordinerade en sådan till dig själv? Om du tänkte på läsningen på samma sätt som vi brukar tänka på mat och göra upp rekommendationer?
När jag träffar Laura Kolbe, professor i europeisk historia vid Helsingfors universitet, en solig höstdag vid humanistiska fakultetens vackra byggnad vid Unionsgatan i Helsingfors, har hon fullt upp med höstens studenter som inlett studieåret.
Men energiskt och glatt tar hon emot på sitt rum och även om hon är bokad både före och efter och till också under intervjun behöver gå ett ärende så hinner vi prata en god stund ändå.
Mest kommer jag kanske efteråt att bli och fundera på hennes försvunna farfar, men det får vi återkomma till. 
Hög nummer ett = det viktigaste,
hög nummer två= kanske senare,
hög nummer tre = nästa sommar…
Laura har mycket texter, mappar och böcker i sitt rum och hon konstaterar snabbt, med tanke på ämnet vi ska prata om, att hon har massor hon behöver, vill och borde läsa.
- Du ser att högarna växer. Här finns böcker som just kommit in, mappar som är på väg till arkivet, avhandlingar som ska läsas...
Laura har ständigt en känsla av att hon borde hinna läsa mer trots att det redan nu blir en massa pro gradu-arbeten, manuskript för doktorsavhandlingar, essäer, seminarieuppsatser m.m.
Tre egna böcker - i år
Laura Kolbe inte bara läser utan skriver också mycket. I år utkommer hon till exempel med tre böcker…!
- Man lär sig med åren hur mycket tid som behövs för att skriva. Och efterhand blir man också modigare med att ta sig den tiden.
Men, tillägger hon, ett par av böckerna har varit på gång redan länge fast de nu råkar utkomma nära varandra.
Men så var det alltså det här med den betydelsefulla läsningen. Av allt som i textväg idag finns att tillgå, vad väljer Laura Kolbe som det viktigaste för henne under till exempel en vecka?
Laura Kolbes ultimata veckoläsning
- Dagstidningarna har inte samma betydelse som förr, men de är ändå viktiga för att morgonen ska kännas riktig, konstaterar Laura.
Hon önskar att finländsk media mer än idag skulle ge sina läsare bakgrundsfakta och analys, eftersom folk ofta via sociala medier läst om själva nyhetshändelsen redan strax efter att den ägt rum.
Hufvudstadsbladet och Helsingin Sanomat konkurrerar om utrymmet på frukostbordet och via mobilen läser Laura regelbundet dessutom även Yles och Ilta-sanomats nyheter.
Historiska dagar
På förmiddagarna skriver Laura Kolbe ofta själv eller planerar sin undervisning på universitetet. I både fallen läser hon samtidigt historisk litteratur med anknytning till det aktuella ämnet.
På kvällen blir epostläsning hemma vid datorn ett helt skilt moment i vardagsrutinen. Där svarar hon ofta också studenter vars texter kräver skriftliga kommentarer.
Vid läggdags blir det något lättare i läsväg, kanske en deckare eller en roman.
- På semestern läser jag gärna riktigt hederliga klassiker, sådana som Tolstoj, Agatha Christie och olika franska författare. Men annars har jag efterhand blivit mer kritiskt inställd till skönlitteratur, speciellt modern finsk sådan. Förutom Sirpa Kähkönens böcker, de är ju härliga.
Faktaböcker bäst
- Mest gillar jag nog faktaböcker. Kanske är det historikern i mig som påverkar. Memoarer är också alltid intressanta.
På bordet visar hon nya böcker av Pilvi Torsti, Johanna Korhonen och Jari Ehrnrooth, böcker hon just fått av kolleger och som hon nu ser fram emot att läsa.
Men det finns en faktabok hon nu vill ge lite mer tid åt, nämligen Ira Vihreälehtos bok om hur hon letat information om sin ryska farfar. En strävan lik den Laura själv har just nu.
Spårlöst försvunnen
Laura Kolbes pappa var född i Viborg där hans föräldrar hade sommarvilla och bodde sedan i Sovjetunionen under sina första år. Till Finland kom han under vinterkriget, tolv-tretton år gammal.
Ett par år innan hade hans pappa, Lauras farfar, tandläkaren, försvunnit medan familjen ännu bodde i Leningrad. Han blev tillfångatagen, men exakt vad som hände vet ingen.
Liknande öden drabbade många i Stalins Sovjetunionen.
Att nu långt senare försöka få klarhet i frågan är ingen självklarhet.
- Det tycks vara svårt att göra den forskningen i dagens Ryssland.
Det som Laura hittat är då finländska säkerhetspolisen 1938 intervjuade hennes farmor Larissa då hon kom med barnen till Viborg och berättade familjens historia.
Ett öde delat av många
Lauras farmor och faster valde att tiga om det som hade hänt i Leningrad. Ett beslut de delar med många.
- Senare har jag förstått att det finns hundratusentals liknande historier runt om i Europa. Människor som varit tvungna att lämna sin hemby med traumatiska minnen i bagaget och som sedan valt att tiga om det förgångna och enbart titta framåt.
Hur har släkthistorien påverkat dig och ditt val att själv börja med historia?
- Hemskt mycket. Jag blev intresserad av historia och ville sedan speciellt ägna mig åt de finsk-ryska relationerna.
Det blev aldrig egentligen så, andra historiska inriktningar drog henne med sig, men banan i stort var redan vald.
Att släkten haft rötter i såväl Ryssland, Tyskland och Sverige har också påverkat hennes val att följa med utländska tidningar.
Hon följer dem inte dagligen, men då hon gör det blir det sådana som Dagens nyheter, Die Zeit, The Times och BBC:s nyheter. Även amerikanska The New York Times kan läggas till listan.
Känn fienden
- Min morfar som var militär lärde mig att ”man ska känna till vad fienden tänker”.
I praktiken betyder det att Laura läser också sådana texter på nätet som politiskt är främmande för henne, som tillhör en annan mental värld.
- Man måste vara öppen mot att det finns olika röster i samhället. Fast det kan kännas obehagligt och tråkigt så är jag ändå för yttrandefrihet. Man måste tolerera att alla inte instämmer med mig.
Kostpyramiden
Alla som intervjuas i den här serien får till sist rita upp en kostpyramid för sin veckoläsning, vad som helst borde finnas med under en vecka. Det här då vi gör kopplingen mellan näring och läsning, vad man mår bra av att läsa.
Så här blev Laura Kolbes läsning.
...en totalupplevelse...
Vad finns då på önskelistan över framtida läsning?
- Som tolvåring läste jag Mika Waltaris Sinuhe. Det var en stor upplevelse då. Numera då jag läst så mycket och skrivit så mycket så är det svårt att bli överraskad. Men en liknande “totalupplevelse” skulle jag gärna få igen någon gång.
Det här är femte delen i en serie intervjuer för programmet Kvanthopp i Yle Vega på söndagar kl. 15.03.
Du kan lyssna på de enskilda intervjuerna här.
Redaktör är Ulrica Fagerström.