Möbler till familjer som lever på utkomststöd och hobbyutrustning till deras barn hör egentligen till kommunens ansvar. Trots det här får hjälporganisationen Hope samtal av socialarbetare i Helsingfors som ber Hope hjälpa deras klienter.
I en dragig portgång i Berghäll i Helsingfors står Iina Kanerva och huttrar. Hon väntar sitt fjärde barn och två frivilliga från hjälpföreningen Hope tar ut en säng ur en paketbil och för in den i Iinas trappuppgång, i väntan på bärhjälp.
– I Helsingfors borde den som lever på utkomststöd få en säng av socialen, en del får och andra inte. I vår familj skulle barnen inte kunna ha några hobbyer utan hjälp från Hope, säger Iina.
Hope samlar in kläder och möbler av privatpersoner och företag som de sedan delar ut till mindre bemedlade familjer i huvudstadsregionen.
Socialarbetare ber om hjälp
– Vi får förfrågningar om möbler av socialarbetare, Utkomststödet har vissa normer och hemmets basutrustning hör hit. Vi har frågat av dem varför de kontaktar Hope men de kan inte ge oss ett svar, säger frivilligarbetaren Noora vid Hope.
På Hope är man mån om att samarbetet med socialarbetarna ska löpa bra men sedan sommaren har socialarbetare flera gånger tagit kontakt med föreningen för att få möbler till sina klienter. Det ifrågasätter föreningen.
Den ledande socialarbetaren på området som Hope har fått flest förfrågningar från vill inte kommentera saken. Tuula Kuusisto är chef för stadens socialarbetare i det västra distriktet.
– Det hör absolut inte till stadens praxis att hänvisa klienter till frivilliga parter, eller att socialarbetare själv skulle be om hjälp av välgörenhetsföreningar, säger Kuusisto.
Enligt henne känner de socialarbetare hon har talat med inte till organisationen Hope.
Kommunens ansvar glider över
– Det finns en risk för att det offentligas ansvar glider över på frivilliga parter, och ansvarsfrågan är någonting vi borde tala mera om, säger professor Stefan Sjöblom vid Svenska social- och kommunalhögskolan.
Han har ändå förståelse för den enskilda socialarbetaren.
– Om det inte finns pengar eller om det finns någon annan med ett ännu mer akut behov av stöd, så försöker man åtminstone visa vidare till en instans som har möjlighet att hjälpa. Det är ändå ett konkret exempel hur grumlig gränsen är, var det offentligas ansvar tar slut och de frivilliga kommer in.
Sjöblom påpekar att brödköer illustrerar samma besvärliga problematik.