Bruset från trafiken på Unionsgatan byts ut mot en ensam fontäns tysta porlande när jag promenerar in genom porten till den före detta fjärde kliniken av universitetssjukhuset som numera kallas Topelia - huset för kultur och historia vid Helsingfors universitet.
- Den akademiska miljön innehåller just sådana här fantastiska till och med lyriska element som just den här innergården, beskriver Laura Kolbe den plats hon valt för vårt möte.
Jag möter akademikern och helsingforspolitikern Kolbe på en bänk på den stillsamma innergården.
- Det här är min arbetsplats där jag dagligen brukar tänka kloka saker, säger Kolbe.
Topelias idylliska innergårdYLE/Rose-Marie Sundström
En invandrares dotter
Kolbe beskriver sig själv skämtsamt som en invandrares dotter.
Hennes far kom nämligen till Helsingfors från Viborg och arbetade inom det finska näringslivet. Hennes mor kom till Helsingfors från Tavastehus och arbetade flera år som redaktör på finska tidningar.
- Helsingfors är också ett sorts New York som assimilerar och förenar finländare som kommer från olika håll och söker en bättre lycka och framtid, funderar Kolbe.
Spräcker myten om helsingforsare
Det att helsingforsare ofta beskrivs som ohövliga och arroganta avfärdar Kolbe som en myt.
- Det är en myt! Stadsborna är verkligen sociala för att det är det som urbaniteten består i, säger Kolbe.
Till den stadsmentalitet, som Kolbe uppskattar, hör att vara hövlig mot varandra och framför allt flexibel i sociala sammanhang.
Kolbe säger att hon genast ser skillnad på helsingforsare och inflyttande.
- Man känner igen genast gamla helsingforsare. De är vänliga, trevliga, berättar ofta skämt, är flytande i sociala sammanhang, säger goddag och adjö, beskriver Kolbe.
Däremot verkar de som flyttat in till staden ofta, enligt Kolbe, osäkra och de vet inte riktigt hur man ska förhålla sig till en stadsmiljö.