Helsingfors satsar stort på förebyggande ungdomsarbete. På finska. På storsatsningarna Framtidsdisken och Respa finns ingen som kan bemöta hjälpsökande unga på svenska.
Minna Flyktman på Framtidsdisken bekräftar att så är fallet. På frågan om vad personalen gör om någon frågar efter hjälp enbart på svenska säger hon:
– Hoppas det inte händer, men då försöker vi så gott vi kan. Vi hänvisar alla svenskspråkiga till Sveps, det är arbetsfördelningen, säger Flyktman.
Staden snyltar
På Arbetsverkstaden Sveps är verksamhetsledare Peter Rolin glad över att kunna hjälpa unga, men fundersam över finanserna.
– Det är fint att Helsingfors stad handleder unga till oss, men samtidigt staden har öronmärkt 10 miljoner euro som ska användas för att hindra utslagning av unga. De pengarna har vi inte sett någonting av, säger Rolin.
De 10 miljonerna Rolin nämner är ett särskilt anslag stadsstyrelsen beviljade för åtgärder som hindrar utslagning av unga. Beslutet fattades Helsingfors 200-åriga karriär som huvudstad till ära.
Ond cirkel
– Samtidigt som vi sköter och förväntas sköta den svenskspråkiga biten, så kan staden säga att de egna svenskspråkiga tjänsterna inte behöver byggas ut eftersom Sveps tar hand om den delen, suckar Rolin.
De flesta svenskspråkiga som kontaktar Sveps gör det också direkt, så behovet av stöd på svenska registreras inte av staden.
Sveps har understötts ekonomiskt av Helsingfors stad sedan 1996. Sedan 2006 får arbetsverkstaden 100 000 euro årligen. Summan har inte indexjusterats, och under tiden har Sveps verksamhet vuxit. Idag finns bland annat finns en karriärcoach samt uppsökande ungdomsarbete som delvis finansieras av staten, men när resten av finansieringen söks tittar staden åt annat håll.
Privat välfärdssamhälle
För ungdomspolitikern Benjamin Ellenberg (SFP) som sitter i ungdomsnämnden är situationen bekant.
– Det är beklämmande att man ofta inom Helsingfors stad så att säga ofrivilligt välter över vissa tjänster på privata aktörer. Staden noterar inte alltid att man måste finansiera tjänster som privata aktörer utför även om man förutsätter att de ska finnas, säger Ellenberg.
Enligt Ellenberg gäller det särskilt svenskspråkig service. Resultatet blir att de privata aktörerna utför tjänster som staden borde tillhandahålla utan att få betalt för dem. Men svenskspråkiga unga ska ha tillgång till utlovade tjänster på sitt modersmål.
På frågan om det handlar om en utbredd attityd inom förvaltningen i Helsingfors att svenskspråkiga kunde och borde finansiera sina tjänster med fondpengar säger Ellenberg att det inte är så illa.
– Ibland kanske man vill söka en viss trygghet i tanken på att de svenskspråkiga kan sköta om sina egna, men då krävs en påminnelse om att så inte är fallet. Man kan inte privatisera välfärdssamhället på svenska, säger Ellenberg.