Vad är kollektivmålningar och hur blir de till?
På Galleri Jangva i Helsingfors kan man för tillfället ta del av ett antal tavlor som kommit till som ett grupparbete där ett antal konstnärer tillsammans skapat en tavla utgående från olika idéer och teman som man arbetat fram under en längre process.
Bakom projektet, som går under benämningen ANTIDOTE, står Teemu Mäki– ansvarig bildkonstlärare på Aalto-universitetet – som redan i tio år hållit olika workshopar i kollektivmålning, både i Finland och i Senegal.
Marit Lindqvist besökte utställningen tillsammans med Teemu Mäki och en av hans elever, pakistanska Ahsan Masood, för att tala om förhållandet mellan individen och kollektivet, om svårigheten med att släppa kontrollen – men också känslan av befrielse och lättnad när man väl vågar språnget.
Ahsan Masood har ingått i en grupp på sex konstnärer som tillsammans skapat en målning som bär titeln ”Riktig kärlek mellan enhörningar och fejk-enhörningar” – det är en målning där de medverkande tagit fasta på frågor kring sexualitet och kön, politik och stereotypier.
Ahsan berättar att målningen är ett resultat av en lång process där de enskilda konstnärerna fått lära sig att diskutera och kompromissa, och att dela på ansvar och erfarenheter.
Att arbeta i grupp och att våga lita på sina lagkompisar är inte nödvändigtvis lätt, det intygar Ashan Masood, som trodde att han skulle ha svårt att släppa kontrollen, men under arbetets gång insåg han att det fanns en stor befrielse och en oväntad kraft i att lära sig att dela både arbetsyta och erfarenheter. Och att det är helt okej att inte ha full koll hela tiden.
Fri improvisation
Den skapande processen övervakas av Teemu Mäki, som i första hand ser sig själv som en dirigent för en jazzensemble. Mäki är den som väljer medlemmarna i bandet, men han är inte den som avgör vad bandet kommer att spela.
Arbetsprocessen börjar med att alla i gruppen gör ett antal skisser med utgångspunkt i någonting som känns speciellt viktigt eller angeläget för dem just då – det kan vara någonting allmänt och globalt som naturens tillstånd i världen eller någonting mycket privat, säger Teemu Mäki.
Därefter följer en diskussion om vilka teman gruppen vill jobba vidare med och hur olika element och idéer kan fogas till en helhet.
När Mäki fördelat arbetsuppgifterna inom gruppen sätter det konkreta arbetet igång och från och med nu är det lagarbete som gäller – det finns inga strikta regler, utan var och en får fria händer att improvisera, att lägga till och ta ifrån – målningen är klar när kollektivet enhälligt anser att den är klar.
De flesta tavlorna på utställningen blandar hejvilt olika stilar och olika uttrycksformer – vilket skvallrar om att det finns fler upphovsmän bakom målningen än en enskild konstnär.
Man kan ju fråga sig om summan, dvs. slutresultatet, blir större när man målar i grupp, och enligt Teemu Mäki blir målningen inte nödvändigtvis bättre av att fler konstnärer är involverade i arbetet, men däremot blir slutresultatet ofta rikare – dessutom är det roligare och mer utvecklande för den egna kreativa processen att jobba kollektivt, säger Teemu Mäki, som arbetat med kollektivmålning i olika repriser under en period på tio år:
– Jag har lett kollektivkurser i många år och i första hand av konstnärligt intresse, i andra hand i undervisningssyfte, och under årens lopp har jag erfarit att det givetvis har sina fördelar att arbeta på egen hand, vare sig det gäller att skriva eller att måla, men när jag t.ex. artbetar på en teater som regissör är det givande att få arbeta i en grupp – det berikar den konstnärliga processen. På samma sätt är det också roligt att jobba kollektivt inom måleriet, och om man inte lyckas förstöra den kollektiva arbetsprocessen så brukar slutresultatet bli rikare – inte nödvändigtvis bättre, men rikare och minst lika bra, säger Teemu Mäki.
Perkele-kollektivets utställning ANTIDOTE 7 visas på Galleri Jangva i Helsingfors t.o.m. 6.10.2013.
Mer information om kollektivmålning hittar man på: