Under veckoslutet var jag med om något som verkar vara ett ganska allmänt fenomen. Jag gick till en populär bar i centrum av Helsingfors och männen framför mig i kön hade utländskt ursprung. Dörrvakten var ytterst motvilligt inställd till att dessa tre män skulle få fira fredagkväll på den bar där han agerade Sankte Per.
Hoppfullt bad han de klart över trettioåriga männen visa identitetsbevis. Då de alla villigt räckte fram sina identitetskort verkade de inte duga heller.
När min kompis och jag undrade vad som stod på förklarade portvakten att de ber om identitetsbevis av alla kunder de inte känner. Tydligen har vi varit gamla bekanta från början då jag aldrig behövt styrka min identitet på ifrågavarande bar.
Jag vet inte om jag helt enkelt blivit känsligare för dylika händelser, eller om vardagsrasism bara blivit ett allmännare fenomen. Hur som helst tycker jag mig i alla fall se allt mer av den här typen av beteende. Senast för två veckor sedan var jag med om en liknande händelse vid en annan bar.
Vad kan då orsaken vara? Jag minns en gång jag fick ett rasistiskt infall. Jag var fem år gammal och lekte ute på gården. Min kompis hade berättat för mig att det finns utlänningar som stjäl och att man ska vara försiktig.
Jag har en rätt så orubblig tro på mänskligheten, och vill hålla fast vid att vi med ökad förståelse en dag kommer att leva i den rosenröda värld John Lennon sjunger om.
Plötsligt vandrade en mörkhyad man förbi, och med min fantastiska härledningsförmåga tänkte jag att han nog säkert är skyldig till många stölder.
Med aningen bristfälliga sociala koder på grund av min ringa ålder, sprang jag bakom en buske och stirrade på honom med stora misstänksamma ögon och en bister uppsyn. Mannen tog som tur det hela med ro och log mot mig och sade:
- Du kan komma fram, jag bits inte.
Jag minns att jag skamset steg fram och lovade mig själv att aldrig berätta för någon om den pinsamma incidenten. Det har jag inte heller gjort förrän nu.
Jag inser att rasism har djupt rotade personliga, kulturella och samhälleliga orsaker, och är betydligt mer mångfacetterade än ett femårigt barns fantasier. I grund och botten tror jag ändå att det handlar om samma sak. En rädsla för det okända och allt för snabba slutledningar till följd av rykten eller enstaka dåliga erfarenheter.
Jag har en rätt så orubblig tro på mänskligheten, och vill hålla fast vid att vi med ökad förståelse en dag kommer att leva i den rosenröda värld John Lennon sjunger om.
Först och främst handlar det om moral. De flesta av oss är medvetna om att det är lagstridigt att särbehandla mänskor på grund av etniskt ursprung eller något som avviker från den egna uppfattningen om vad som är normalt och tryggt. De flesta av oss tror jag också försöker leva enligt de riktlinjerna. Det här visste jag som femåring, därav skammen då jag insåg att jag betett mig fel mot mannen.
Det andra handlar om empati. Den fantastiska förmåga som gör att vi kan förstå varandra utöver ord och handling, som kan skapa ett omedelbart band två främlingar emellan. Den vi förstår och kan samtala med har vi sällan ett behov att utestänga.
Men empatin har också en avigsida. När vi engagerar oss med dem vi känner ett samband med, så fjärmar vi oss från dem vi inte kan förstå på ett känslomässigt plan. När en människa inte känns nära den egna personen så revideras också dess värde. Därför tror jag att kommunikation är nyckeln till att bota rasismrötan innan den gnager sönder mänskligheten.
Så låt oss inte vara de som surt hukar bakom en buske när en främling kommer förbi. Låt oss vara de som avfyrar ett leende och säger:
- Du kan komma fram, jag bits inte.
Läs också:
F.d. ordningsvakt: "Utländska gäster var inte välkomna"