För tio år sedan arbetade Sabina Bergholm som volontär på ett barnhem för flickor i Jaipur i Indien. När vistelsen led mot sitt slut fick hon veta att barnhemmets finansiering höll på att ta slut och att det fanns en risk att man skulle vara tvungen att lägga ner.
Med hjärtat i halsgropen och tårar i ögonen reste Sabina hem och grundade en hjälporganisation, I-Aid.
- Jag var helt hjärtekrossad och kunde inte tänka hur det skulle gå om mina barn hamnade tillbaka ut på gatan. Jag kände att jag bara måste hjälpa dem och fadderverksamhet kändes som den bästa lösningen.
Många ville hjälpa
På mindre än ett halvt år fick Sabina ihop tillräckligt många faddrar för att det barnhem hon jobbat på skulle kunna fortsätta och eftersom det hade gått så pass bra fortsatte hon att åka runt och tala om I-Aid och hjälpbehovet.
Idag är I-Aid en hjälporganisation som finansierar tre barnhem i Jaipur i Indien.
När man går igenom bokslutet ser man ganska snabbt att ytterst lite pengar går till andra poster än direkt till barnhemmet, några hundra euro mot närmare 40 000 till själva verksamheten. Det här är möjligt eftersom alla arbetar gratis och verksamheten fortfarande är så liten att det går att upprätthålla den på frivillig basis.
Liten kan betyda bräcklig
Sabina säger ändå att vem som helst inte kan uppmuntras till att göra samma sak.
- Man ska inte börja med bistånd helt lättvindigt, eftersom man faktiskt kan göra mer skada än nytta om man startar projekt som man inte kan klara av att slutföra. Bistånd måste alltid ske med ett långsiktigt perspektiv.
Det är just det här som är de stora organisationernas styrka, de använder visserligen mer pengar för omkostnader men samtidigt har de de muskler som behövs för att upprätthåla en kontinuitet.
- Jag kan inte säga att små organisationer är bättre än stora, alla behövs och fyller olika behov.
”Ta det inte så personligt”
I vår fyller I-Aid tio år och det har varit tio arbetsamma men också givande år för Sabina Bergholm. Det finns ändå några råd hon skulle vilja ge sig själv för tio år sedan.
- Först skulle jag vilja säga att lita på att du fixar det och att folk i Finland vill hjälpa. Då för tio år sedan var jag så hjärtekrossad och jag bara måste måste få ihop pengarna. Sen skulle jag vilja råda mig att inte ta allting som händer barnen så personligt. Ibland rymmer barnen och ibland vill föräldrarna ha dem tillbaka och jag har letat efter barn i slummen för att övertyga dem om att komma tillbaka till barnhemmet. Jag skulle vilja råda mig själv att ha ett mer professionellt perspektiv.