Det är som om My Ström hamnat in i en ond cirkel där det ena leder till det andra och det blir bara värre hela tiden. Det är svårt att få hjälp, och den hjälp hon får är inte den hjälp hon behöver.
Det började för två år sedan. Då hade My lidit av depression redan i ett år, men nu bestämde hon sig för att söka hjälp. Hon besökte flera läkare, de kollade upp henne och meddelade den "goda" nyheten att hon är fysiskt frisk.
- Nej, det är inte alls en bra nyhet, kan det inte vara något fel på mig som ni kan fixa? Så jag gick från läkaren och var väldigt besviken, tänkte att det inte finns något man kan göra åt det här, berättar My.
En läkare skrev ut antidepressiva mediciner, och på den vägen är det. Olika läkare har skrivit ut olika mediciner och olika doser, vissa har hjälpt lite. Det har kanske gått bra några veckor, men efter en tid är det dåligt igen. My berättar att ibland har läkare tittat på tidigare recept och tyckt att det är fel mediciner eller fel doser, och sedan skriver de ut något annat i stället, fortfarande utan att någon sedan kontrollerade vilken verkan medicinen haft.
Än har My inte fått terapi, och hon gissar själv att om hon hade fått det redan då problemen började, så hade hon klarat sig bättre och till exempel sluppit bli intagen, vilket har hänt två gånger.
Problemen hopar sig
Än svårare har det blivit då My flyttat omkring till olika hälsocentraler. Hon har besökt Esbos, Helsingfors och HNS psykiatriska vårdplatser, vilket har medfört ett krångligt problem. Vem har egentligen tillgång till Mys patientregister?
De olika distrikten har olika register, och de fungerar inte ihop. Det har medfört att då My åkt till ett nytt ställe, så har de inte haft någon aning om vem hon är, allt börjar från början och läkaren har ingen aning om vad som har gjorts förr.
Till detta tillkommer språkproblem. My är född och uppvuxen i Sverige och kan mycket lite finska. Hon känner sig än mer deprimerad då läkarna och skötarna talar över huvudet på henne, och hon vet knappt vad det står i pappren hon får.
- Då man är sjuk, så tänker man inte på att kräva sina rättigheter, Då man har depression så känner man sig väldigt värdelös - varför skulle jag har rättigheter och varför behöver jag ens höra vad de har att säga?
Hon berättar också att då man är deprimerad orkar man inte heller kämpa för sina rättigheter att få vård på svenska, trots att man borde göra det.
Ljus i tunneln - kanske
Nu har My kommit till svenskspråkig vård och läkaren vill inte att hon får flera mediciner, hon ska få terapi. Det är ändå osäker ännu om hon faktiskt får det, och om det kommer att hjälpa.
My ser tillbaka på de senaste tre åren som en dyster tid. Det enda innehållet hon haft i sitt liv är jobbet, i övrigt har hon varit väldigt olycklig, inte haft något socialt liv, ingen hobby, inte kunnat sova. Hon pratar till och med om åren som bortkastade, och ju längre tiden går, desto värre blir det.
Vad den rätta hjälpen kunde vara vet My inte. Läkarna frågar det av henne, men då det inte är ett fysiskt problem som är lätt att beskriva, så kan hon inte förklara. Reaktionen blir då lätt att man tror att man måste klara sig själv, men My påpekar att det inte fungerar
- Jag har en sjukdom som behöver behandling, det räcker inte med att låtsas att den inte finns.
Läs också: