Kanske lite som en finländsk variant av Downton Abbey... Det svindlar när man hör mängden böcker som Enni Mustonen har kommit ut med: över tvåhundra verk har hon författat! Många är skrivna i längre serier.
Enni Mustonen, eller egentligen Kirsti Manninen föddes i Seinäjoki 1952. I dag på sin 63 – års dag är det många som vill lyssna på henne på Katri Vala – scenen här på bokmässan i Helsingfors.
Hennes produktion är alltså enorm sedan debuten Maitotyttö 1984. Hon har skrivit allt från barnböcker, tv-serier och deckare till historiska romaner. Förutom historia har Manninen - Mustonen studerat vår inhemska litteratur och doktorerat på det finska Studentbladets kåserier.
Som att lösa korsord
Här på mässan talar hon bland annat om hur hon i sina romaner njuter av att ha en faktaram som hon sedan kan ösa in ”lösa stenar” i. Hon fyller alltså i sådant som också kunde ha varit möjligt. Det är lite som att spela sudoku eller fylla i korsord, säger hon.
Här är till exempel ritningar bra att utgå ifrån. Karaktären Hytösen Mamma hade till exempel inte kommit till utan en husritning som hon fick ögonen på i ett arkiv.
När alla bitar inte passar
Tyvärr blir där alltid fina bitar över, dokument som inte passar in i en roman under arbete. Till exempel en underbar meny går inte att lägga in mitt i en het kärleksscen, skrattar Manninen. 
För allt det som hon inte får att passa in har hon skapat en Facebook – sida. På den lägger hon in nya fynd ungefär en gång i veckan, så kan hon glädja sig åt att kunna dela med sig av dem i alla fall. (https://www.facebook.com/SyrjastakatsojanTarinoita).
Levandegör historia
För mig som litteraturvetare känns det smått fånigt att jag inte tidigare har märkt Kirsti Manninens författarskap. Hon skriver i underhållningsgenren jo, - och det är väl inget ont med det - men hennes betydelse för att levandegöra finländsk historia är av stor betydelse.
Det var illustratören Stina Ericsson som gjorde mig uppmärksam på Enni Mustonen. Ericsson har redan i ett par år begeistrat talat om sin stora behållning av Mustonens böcker.
Begeistrad läsare
De som Stina Ericsson har läst hör bland annat till serien Syrjästä katsojan tarinoita, som innehåller tre böcker. Den första delen Paimentyttö, kom ut 2013. I den beskriver Mustonen fjortonåriga Ida Eriksson, som vallar korna på Zacharias Topelius gård på Björkudden i Sibbo i slutet av 1800-talet. 
Det som fascinerar Stina Ericsson är att Enni Mustonen beskriver vardagslivet så fint. Man får en bra bild av arbetet på gården och orten däromkring. Hon tar en med på färder till fots eller med droska och vintertid med släde till exempel mellan Sibbo och Helsingfors.
-Nu när man kan följa med hur Helsingfors expanderar och allt byggs om med metron, fiskehamnen och så vidare, så får man en bild hos Enni Mustonen av Helsingfors orter som i slutet av 1800-talet och 1900-talets början ännu låg långt utanför staden. Till exempel Hagnäs torg med omnejd var ju landsbygd med kor, små torp, backar och kullar, beskriver Ericsson.
Från Topelius till Sibelius
I Lapsenpiika 2014 kommer Ida till Jean Sibelius´ familj på Elisabethsgatan 21 i ett hus som inte längre finns i dag. Men Stina Ericsson njuter av att i Helsingfors stads bildarkiv jämföra bilder på det verkliga huset och hur gatan ser ut i dag. Här har vi då bara ett exempel på allt det som Enni Mustonens böcker inspirerar Stina Ericsson till.
I bok nummer tre i Syrjästä katsojan tarinoita kommer Ida sedan som hushållerska till Albert Edelfeldts hem i samma Helsingforskvarter. Det sker inte utan en del skvaller, för Edelfeldt använde ju en del hembiträden som nakenmodeller.
Också ut i världen
Enni Mustonen har skildringar också från andra delar av Finland. I Pohjantuulen tarinoita från 2010 – 2012 handlar det om Lappland där vi får följa tre generationers seder, traditioner och arbeten. I del två åker dottern, sjuksköterskan Eliisa till Tyskland och Schweitz. I del tre får hon i sin tur en dotter som åker till Hong Kong. 
Stina Ericsson uppskattar sinnligheten i Enni Mustonens beskrivningar. Det är de här människornas känslor och:
-Du kan nästan känna doften av den där våta mullen och du kan känna leran på gårdens vägar när man går… man hör nästan hur det knattrar av lera under skorna.
Dessutom är den här tiden inte så avlägsen, säger Stina Ericsson.
-Våra föräldrar var delvis en krigstida generation. Från den kan man tänka att det inte ligger så hemskt långt borta det där 1900-talets början.
Som avslutning på Kirsti Manninens framträdande här på bokmässan berättar Manninen att hon har kommit till att hon ännu inte kan skiljas från Ida Eriksson. Tillsammans med Ida skall vi i näst bok återvända till andra världskrigets dagar.