Tiotusentals euro har hittats undangömda på den häktade polischefen Jari Aarnios tomt, bekräftar polisen. Det var tidningen Iltalehti som var först ute med nyheten.

Pengagömman hittades på byggplatsen för Aarnios egnahemshus i Borgå. Aarnio lär ha varit med då Centralkriminalpolisens utredare med hjälp av hundar undersökte det halvfärdiga huset med omringande skogstomt.

Enligt Iltalehti undersöks sedlarna nu för eventuella fingeravtryck och DNA-rester.

Jari Aarnio har varit chef för narkotikaroteln vid Helsingforspolisen och har suttit häktad i ett halvår. Han misstänks för narkotika-, mut-, och tjänstebrott.

Aarnio har nekat till alla brottsmisstankar.

Drönare, eller obemannade luftfarkoster, blir allt vanligare. I framtiden kan de leverera vår pizza till dörren, men innan det behövs tydliga bestämmelser för hur de får användas för att garantera säkerheten.

Harri Oksanen, VD för Suomen Ilmailukauppa Vd för Suomen Ilmailukauppa Harri Oksanen Bild: Yle/Julie Ebbe

Quadkopter

33 seconds

Spela upp klipp på Arenan: Quadkopter

- Det här är en leksak, inte kan man påstå något annat, skrattar han.

Leksak eller inte, drönarna är på frammarsch. I april lade Europeiska kommissionen fram ett förslag för att arbeta fram strikta nya standarder för användandet av kommersiella drönare, för att garantera säkerhet, dataskydd och skydd för privatliv, bland annat. Europeiska kommissionen jämför utvecklingen av drönare med internets utveckling på 90-talet – fram till 2050 kan tillverkningen av drönare skapa upp till 150 000 nya jobb i Europa, enligt en del uppskattningar inom industrin.

Allt populärare

Än så länge är det civila användandet inte så utbrett, men det ökar ständigt. På Suomen Ilmailukauppa har man märkt av en tydlig ökning i försäljningen de senaste åren. Exakt hur många drönare som säljs i Finland är svårt att uppskatta, säger Oksanen, eftersom många beställs från utlandet, men intresset har definitivt vaknat.

- Det är i synnerhet de som sysslar med foto och film som är intresserade, berättar han. Ofta handlar det om viljan att få upp en kamera i luften för att fånga nya vyer och vinklar.

Ett exempel på det har spridit sig brett över sociala medier de senaste dagarna. Videon My Helsinki av Lare Lekman visar centrala Helsingfors från ovan, filmad med hjälp av en quadkopter – en modell något större än den Oksanen visar fram. Oksanen har också sett filmen, och är imponerad av resultatet – men..

- Jag skulle inte ha vågat filma på ett sådant ställe, konstaterar Oksanen.

Alltså i centrum av Helsingfors. Centrala ställen där det rör sig mycket människor räknar Oksanen till sådana ställen där man absolut inte ska flyga med sin drönare. Riskerna är helt enkelt för stora. Det är en teknisk apparat, konstaterar han, och vad som helst kan hända när som helst. Det är alltid den som styr som har ansvar för att inte utsätta andra människor för fara.

My Helsinki from Lare Lekman on Vimeo.

Bestämmelser är under arbete

Än så länge saknas bestämmelser gällande användning av drönare i Finland. De är ändå på kommande inom ett par månader, uppger Trafis specialexpert på luftfart Taro Kuusiholma. Under tiden bör man följa de villkor som Trafi ger vid förfrågan: flyg inte högre än 150 meter, håll farkosten närmare än 500 meter från dig själv och se till att hela tiden ha den på synligt avstånd enligt väder och vind. Att flyga med drönare är inte tillåtet i tätt bebodda områden.

Bestämmelserna behövs i takt med att drönarna blir allt flera och användandet mera utbrett. Idag används de i Finland främst för att filma och fotografera, men det finns visioner om att de i framtiden ska kunna leverera pizza, post eller varor från näthandeln rakt till dörren. Om Helsingfors himmel i framtiden är full av drönare som transporterar saker hit och dit återstår att se, men Kuusiholma ser det inte som en omöjlighet.

- Människor blir kanske lite väl ivriga över nyheter om att böcker i framtiden flygs hem till dörren från nätbutiken. Det ligger väldigt långt in i framtiden. Utvecklingen går på flygsäkerhetens och allmänhetens säkerhets villkor, först måste standarder och bestämmelser arbetas fram. Förr eller senare tror jag ändå att pizzan kommer till dörren med drönaren, det är riktningen som utvecklingen går i.

Läs också: My Helsinki-filmaren litar på drönare

Ett gäng barn, som verkar få en tuff uppväxt, svetsas samman i ett idrottslag i sexårsåldern, och håller sedan ihop tills de är myndiga. Där ligger grunden för Icehearts verksamhet.

Vi blev faktiskt lite överraskade när föräldrarna kontaktade oss och bad oss starta en grupp på svenska. -Stina Kuhlefelt

- Sedan sitter vi ned med föräldrarna och barnen, och när alla känner sig redo kan verksamheten börja, förklarar Kuhlefelt.

Kärngruppen består av åtta till tio barn, men kan fyllas på efterhand med flere barn.

Elisabeth Rehn är med som beskyddare för verksamheten. Bild: Yle/Maja Ottelin

Svenskspråkigt lag nytt för i år

I år kommer Icehearts för första gången att grunda ett svenskspråkigt lag, som kommer att ha sin bas i Esbo. Att det finns ett behov för detta tog Kuhlefelt och Icehearts på sängen.

- Vi blev faktiskt lite överraskade när föräldrarna kontaktade oss och bad oss starta en grupp på svenska. Det var helt enkelt något vi inte tänkt på, men naturligtvis finns det en efterfrågan för vår verksamhet i båda språkgrupperna, berättar Kuhlefelt.

Hon tror också att den svenska gruppen kommer att hitta sin form lite snabbare än finska motsvarande grupper, men kan inte sätta fingret på exakt varför det känns så.

- Kanske det att vi hör till en minoritet och språket gör att sammansvetsningen går snabbare, funderar Kuhlefelt.

Ishockey lade grunden, men nu kan man även välja andra grenar. Bild: Icehearts

Inte bara hockey

Traditionellt har ishockey varit idrotten som Icehearts-lagen gått inför. För nuvarande finns två finskspråkiga grupper i Esbo, en som spelar hockey och en som spelar fotboll.

- Laget väljer själv sin gren vid starten, så det behöver nödvändigtvis inte vara hockey. Det kan väl hända att den svenska gruppen väljer handboll som sin grej, säger Kuhlefelt.

Efter att laget grundats håller det ihop i tolv år, då de barn som varit med från början blir myndiga.

- Många behöver hjälp också efter det, vi säger inte bara tack och hej, utan vänskapsbanden mellan spelare och tränare består ofta, säger Stina Kuhlefelt.

Yle Huvudstadsregionen har ställt upp som mediefaddrar för det svenska laget, och kommer att följa med dem regelbundet i framtiden.

På utställningen "Tillsammans" (Kimpassa) som öppnar på Kiasma på fredag (16.5) har 16 inbjudna konstnärer och designers fått fritt spelrum att skapa verk som på olika sätt anknyter till Marimekko.

En del konstnärer har använt sig av Marimekkos tyger medan andra har dragit nytta av företagets produktionsprocesser och fabriksutrymmen.

Resultatet är en gränsöverskridande utställning där samtidskonst möter design på ett både överraskande och lustfyllt sätt.

En sockersöt ros

I den öppna och ljusa utställningssalen som vätter mot Mannerheimvägen står bildkonstnären och skulptören Hanna Vihriälä och poserar i olika akrobatiska vinklar för att hörsamma pressfotografernas ivriga önskemål.

Vihriäläs verk är en enorm ros som visar sig bestå av drygt 200 000 godisbitar i olika nyanser av rött – godisbitarna glittrar i solljuset och man kunde nästan missta bitarna för att vara gjorda av glas.

Hanna har inte själv räknat hur många bitar som gått åt till hennes godisros, men en av museets konservatorer har roat sig med att räkna de knappnålar som nålat fast varenda liten bit – kanske för att man ska ha koll på om någon godissugen besökare fått för sig att plocka åt sig en bit …

Eftersom både Marimekko och Kiasma är starka bränd som de flesta finländare har något slags förhållande till tyckte Hanna Vihriälä att det var skoj att bli tillfrågad om att medverka i utställningen – att hon valde att medverka med just en ros handlar om att rosen i sig är en slitstark och också klichéfylld blomma som ofta används i allt från skira spetstyger till Marimekkos egna tyger.

Globala klänningar

I samma rum som Vihriäläs ros har konstnärsduon Company, dvs Aamu Song och Johan Olin, ställt ut ett tiotal färggranna s.k. globala klänningar – i deras verk blir Marimekko Maailmanmekko.

Aamu Song, som själv är hemma från Syd-Korea, berättar att utgångspunkten för deras verk var att den klassiska Tasaraita t-tröjan är så pass vanlig att man nästan kunde se den som en finländsk nationaldräkt.

Aamu och Johan beslutade sig för att resa till länder som Japan, Ryssland, Syd-Korea och Uzbekistan för att låta lokala skräddare sy upp sina traditionella dräkter i Marimekkotyger.

I bagaget hem hade man med sig lokala tyger som man lät sy upp till klassiska Marimekkoklänningar.

Som ett exempel på en global klänning lyfter Johan Olin och Aamu Song fram en traditionell rysk dräkt som består av tre olika blommiga Marimekko-tyger, och så en klänning som sytts upp enligt Annika Rimalas klassiska Takila-modell – den grafiskt strama klänningen består av två olika grant mönstrade ryska tyger.

Utställningen "Tillsammans" på Kiasma sommaren 2014.

På utställningen "Tillsammans" ställer 16 konstnärer och formgivare ut verk som inspirerats av Marimekkos tyger.

Lerfigurer för var och en

I ett hörn i rummet intill har konstnären och formgivaren Jenni Tuominen ställt ut ett tiotal svartvita och några regnbågsfärgade lerfigurer – allt från hästar och elefanter till hundra och människor, och alla har de sin egen karaktär, form och stil.

Några av de starka kvinnofigurerna ser Jenni gärna som ett slags självbilder, och hon hoppas att besökarna också ska känna igen sig i hennes figurer.

När jag frågar Jenni Tuominen vad Marimekko betyder för henne berättar hon att hon tillbringade sina tidiga barndomsår i Sverige och att hennes mamma inredde hemmet i Landskrona med Marimekkotyger.

För åtta år sedan vann Jenni en stor designtävling som Marimekko arrangerade och sedan dess har hon tecknat ett flertal mönster för företaget, bland annat det tyg som hon har låtit sy upp en klänning av, Pikkujätski.

Utställningen ”Kimpassa-Tillsammans” visas på Kiasma t.o.m. den 7 september.

Upphovsmannen bakom My Helsinki-flygfilmen över Helsingfors, Lare Lekman, menar att teknik och sunt förnuft torde garantera säkerheten med flygande drönarkameror.

Lare Lekmans fascination för flygfilmningar kom sig av en form av evolution – han började med undervattensfilmer, kröp sedan upp på land för att slutligen åka upp i luften med sina filmningsprojekt. De första flygfilmningarna med en fjärrstyrd drönare gjorde han över hemtrakterna på Drumsö i Helsingfors.

Drumsö blev ändå för litet, så Lekman tog sig an ett betydligt större projekt, han började filma olika landmärken i Helsingfors, till exempel Olympiastadion, riksdagshuset och Borgbacken.

- Det tog ganska lång tid, det var ett projekt över nästan hela förra året, från vår till höst. Jag filmade nästan 50 olika gånger.

Lekman berättar att det fanns några utmanande ställen, domkyrkan var svårast och det krävdes flera tagningar innan filmsnutten av kyrkan blev bra. Slutresultatet blev filmen My Helsinki. Filmen gjordes av kärlek till hobbyn och hemstaden och den var ursprungligen tänkt för närkretsen, men nu har den fått stor spridning via nättidningar och sociala medier.

Säkerheten prioriteras

De flygande kamerorna, drönarna, är i viss mån en säkerhetsrisk, men Lekman menar att med sunt förnuft och en massa inbyggda säkerhetsmekanismer ska det gå bra. Att de skulle krocka med fåglar är osannolikt eftersom fåglar blir rädda för mojängen, en krock med småflygplan eller helikoptrar borde inte ske i och med att drönarna inte får flyga högre än 150 meter – här kommer visserligen förnuftet in då det tekniskt sett är möjligt att flyga högre.

Att en drönare skulle falla ner i huvudet på någon är däremot högst osannolikt tack vare hur de är programmerade.

- Då batteriet börjar ta slut så börjar en lampa blinka. Om man inte reagerar på det så börjar drönaren själv landa sakta och försiktigt, så den dimper inte ner i någons huvud. Sedan är det bara att byta batteri så kan man fortsätta, förklarar Lekman.

Som en boll kommer drönaren tillbaks till dig

Ett annat skräckscenario kunde vara att man drönaren flygs så långt bort från användaren att den tappar kontakten med fjärrstyrningen. I sådana fall tar drönaren själv över styrningen och återvänder till startplatsen. Om den kommer nära vissa flygförbudszoner, exempelvis flygplatsen i Vanda, så är den programmerad att landa i stället för att åka in på området.

- I vissa fall har jag sett att drönaren ”rymmer” från användare, men jag tror det främst handlar om att användaren varit vårdslös då det händer, berättar Lekman.

I rymningsfall får man helt enkelt ty sig till en tidigare nämnd säkerhetsmekanism – man väntar tills batteriet börjar ta slut så drönaren landar av sig själv.

Läs också: Drönare är framtidens melodi

Moa Thors föddes i Helsingfors, men familjen flyttade till Nykarleby när hon var fyra år gammal, i samband med att föräldrarna tog över den lokala bokhandeln. Trots att den omgivande småstaden på 1960-talet ännu var ganska ”gammalmodig” uppfostrades Moa och hennes äldre syster till att klara sig själva och stå på egna ben. De fick i unga år lära sig att meningen med livet inte enbart är att fortplanta sig.

Mia och Moa Thors hösten 2013 Mia (Maria) och Moa Thors Bild: Ann-Sophie Sandström

År 1964 flyttade familjen Thors till Nykarleby från Helsingfors, och det innebar för min del att jag fick två nya lekkamrater - Mia och Moa.

- Vi gick alla tre i barnträdgården, och så småningom blev Mia och jag bästisar medan Moa ofta lämnades utanför - för hon var ju så liten… (Som sexåring anser man sig vara otroligt mycket större än de småungar som är ett år yngre!)

Visst hände det att vi lekte många barn tillsammans, och då fick förstås också Moa – och till och med min fyra år yngre lillebror – vara med, men i många år var det Mia och jag som höll ihop.

Mia, eller Maria som hon egentligen heter, flyttade till Island redan i slutet av sjuttiotalet, men vi har hållit kontakten i alla år.

I höstas var Mia på besök i Finland, och då träffade jag också Moa som hastigast. Det slog mig att Moa och jag har setts väldigt sällan i vuxen ålder, trots att vi i många år båda bodde i Helsingfors.

Jag blev nyfiken på vad Moa har gjort sedan slutet av sjuttiotalet, och fick lust att spela in ett ”Samtal om livet” med henne. Hur månne hon upplevde sin barndom i Nykarleby? Hur var det att vara lillasyster? Vad drömde hon om att bli när hon blev stor? Och hur ser hon på sina livsval idag?

Annorlunda

Moa växte upp i en familj som vi andra i Nykarleby uppfattade som annorlunda – men på ett spännande sätt.

I familjen Thors talades ”högsvenska”, man åt exotiska maträtter – och när det var barnkalas var det pappa Ragnvald som organiserade lekarna. Mamma Berit var samhällsaktiv på samma sätt som många pappor var på den tiden, och dessutom hade hon alltid färglada kläder.

- Mamma klär sig fortfarande färgrant, säger Moa, och det är någonting som jag själv har ärvt.

Den dag jag träffar Moa är hon klädd helt i blått.

En annan sak som var annorlunda var flickorna uppfostran.

- Vi uppfostrades till att stå på egna ben och klara oss själva – man skulle inte vara beroende av någon karl! Och vi fick lära oss att meningen med livet inte enbart var att fortplanta sig, berättar Moa.

jälv har jag många gånger tänkt att det var tur att familjen Thors bodde i Nykarleby när jag växte upp, för då blev jag också medveten om att det fanns olika sätt att förhålla sig till det där med familj, könsroller - och vad som är viktigt i livet. Man fick helt enkelt se att alla inte måste leva enligt samma mönster.

Självständig

Moa Thors studerade tyska vid Helsingfors universitet, spelade i blåsorkester, gick på dirigentkurs och började undervisa i tyska vid Arbis. Hon var en aktiv och självständig kvinna.

- När jag var kring trettio fick jag babyfeber, berättar Moa. Jag kände bara att nu vill jag ha barn! Det var en väldigt stark längtan, men jag var singel och jag ville inte skaffa barn på egen hand.

När Moa flera år senare träffade mannen i sitt liv var babyfebern inte längre lika akut, och idag är hon inte ledsen över att hon aldrig blev mor.

Moa är idag nöjd med sitt liv. Hon bor i Karis tillsammans med sin man och sina hundar, och hon pendlar till Helsingfors.

- Jag utnyttjar tiden på tåget till att läsa och skriva, säger Moa.

Moa Thors valdes nyligen till rektor för Arbis i Helsingfors.

I Samtal om livet berättar Moa om sin uppväxt, om sina livsval och om vad som har gjort henne till den person hon är idag…

Programmet sänds en andra gång lördagen den 31.5 kl. 20.03

Programmets webbversion utan musik hittar man om man klickar här!

Den som vill veta vad Moa Thors hade att säga den 22.5.14, när hon hade blivit vald till rektor för Arbis, kan klicka här!

Fotbollsmatcher, rundvandring i hemliga skrymslen och hiphop är en del av ingredienserna som utgör Olympiastadions sommar. För vd får Maija Innanen ofta samtal om fribiljetter.

Skrattande medger Innanen, vd för Olympiastadion, att hon får gå gratis på alla evenemang som anordnas på Olympiastadion i hjärtat av Helsingfors. Det är såklart jobb det handlar om när hon går på evenemangen. Innanen är ansvarig för det som händer, är ofta värdinna för gäster och jobbar tillsammans med stadions anställda för att allting fungerar som det ska. Men klart är att det ibland är svårt att skilja på fritid och jobb

- Gränsen blir ibland lite flytande. Nästan varje morgon tänker jag att jag är en väldigt priviligerad person som får gå på evenemangen. Jag njuter nog av att vara på plats.

Fördelarna är något som också bekanta och vänner kan vara snabba på att försöka ta del av.

- Genast när de första ryktena om att FC Barcelona kommer och spelar började telefonen ringa och e-post droppa in, skrattar Innanen.

Budskapet blir oftast att det inte går att fixa. Ibland finns det några biljetter, men oftast ges de till olika samarbetspartners som stadion har. Det är trots allt de som arrangerar evenemangen som styr sådant som biljetter, påminner Innanen.

- Men många är nyfikna på mitt arbete och frågar förstås också efter biljetter.

Fotboll, rundvandring och hiphop

I år fyller Olympiastadion 76 år och det firas med öppna dörrar på födelsedagen 12.6, som också är Helsingforsdagen. Alla är välkomna att vistas och umgås, och för de sportintresserade finns möjlighet till bland annat fotboll, friidrott och parkgymnastik. Längs med dagen ordnas också rundvandringar i stadions hemligaste skrymslen.

- Det är bland annat det gamla pannrummet, där man kan bekanta sig med stadions historia. Man har också möjlighet att kika in i den gamla spelartunneln, där idrottarna kommer in på planen i stadion, berättar Innanen

Sommaren bjuder också på flera andra stora evenemang, så som den redan slutsålda fotbollsmatchen mellan FC Barcelona och HJK, hiphop artisten Cheek uppträder två gånger i slutet av sommaren och dessutom spelas den så kallade ”Augustiklassikern” – en match mellan skotska Celtic och engelska Tottenhamn Hotspurs från London – på Olympiastadion. Innanen själv drömmer om att få ordna riktigt stora evenemang på stadion

- Det kunde vara idrottsturneringar eller musikevenemang som varar i flera dagar. När stadion i framtiden renoveras och öppnas på nytt kunde vi till exempel få ordna UEFA Super Cup. I drömmarna finns förstås alltid stora internationella evenemang.

Paul, 13, och Aino Martikainen, 11, bänkar sig i soffan med hunden Panda. De har just kommit hem med pappa Mikael efter att ha vuxit upp i centrala Europa på grund av föräldrarnas jobb i Strasbourg och Bryssel. I bagaget har de en stark franska, lite tyska och italienska som de förstår - och en ny skolstart i Esbo - på finska framför sig i höst.

- Det blev finsk skola för att vi ska få en stark finska, förklarar de. Pappa vill att vi ska prata flytande finska och mamma är mån om franskan.

Finska skolan är på tio minuters promenadavstånd här i Kaitans - och den erbjuder lång franska. Med mamma talar barnen svenska.

När vi flyttade till Strasbourg var det svårt i början när vi inte alls kunde franska, fortsätter de.

- I dagis pratade alla mycket hela tiden och vi hade en lärare som hjälpte med orden så jag lärde mig ganska snabbt, säger Aino. Motivationen att lära sig språket var hög för man ville förstå vad kompisarna sade.

Spännande med ny skola

Båda tycker det är spännande med ny skola,i höst.

- Lite pirrigt är det nog när vi inte känner någon, säger Aino som funderar över att få vänner i den nya skolan - men det ordnar sig väl.

Både Aino och Paul är vana att flytta. Varje gång är det spännande men det brukar nog gå bra.

"Sorgligt med svenskans ställning här"

Båda vet att svenska är ett minoritetsspråk i Finland - och i motvind.

- Det är synd att det är så, säger Aino. Man ska ju få prata det språk man vill prata och det man lärt sig. Det är precis som jag sku gå till Frankrike och nån sku säga att det är förbjudet att prata finska här, funderar hon. Det är sorgligt att det ska vara så här, alla ska få prata sitt eget språk.

Ingendera har ännu läst engelska men båda har snappat upp en hel del, inte minst via nätet.

- Kanske vi börjar med engelska här i Finland, säger de.

För dem har Finland alltid varit en fast punkt, här finns mor- och farföräldrar och kusiner, här finns sommarstugan.

Språkinlärning på bekostnad av annat

Barnen kämpade hårt med att lära sig tyska, franska och luxemburgiska, säger Randefelts. Terje och Roland Randefelt har bott och jobbat länge i Luxemburg. Bild: Yle/Anna Savonius

Roland och Terje Randefelt är bosatta i Luxemburg och deras barn är vuxna i dag. Barnen har vuxit upp i Finland och gått i svensk skola. Roland har rötter i Ingermanland men han har vuxit upp i Sverige. Sin estniska fru Terje träffade han under tiden han arbetade vid Pöyry i Finland. De flyttade till Luxemburg då barnen hade gått ut lågstadiet, då Roland fick ett jobb vid Europeiska investeringsbanken som projektanalytiker.

Roland är själv en språkfantast och tar sig runt på elva språk - bland dem ryska, franska och spanska. Språk är en passion och ett särintresse för honom själv men han är delvis kritisk till praxisen i Luxemburg. Barnen börjar skolan med att lära sig tyska, sedan franska - och till sist luxemburgiska, med många låneord från franskan.

- Det tar enorm energi av barnen att lära sig tre språk som gnager på varann, den tiden måste tas från annan undervisning, säger Randefelt.

När man mäter PISA-resultat hos luxemburgarna är de dåliga, förklarar han vidare. En orsak är de många invandrarna i landet men det beror också på att skolsystemet är väldigt splittrat med mycket språkundervisning men väldigt lite tid för grundämnen så som matematik och liknande.

För de randefeltska barnen som behärskade finska, svenska, estniska och engelska då de kom till Luxemburg blev tiden med flera nya språk tuff. De pluggade flitigt men trappade ner på språkstudierna genast när det blev möjligt, för att kunna satsa på andra allmänbildande ämnen.

De har båda fortsatt studera i Sverige efter att ha avlagt studenten i Luxemburg.

Svårt att smälta tvång

Familjen Randefelt följer med intresse med diskussionen om svenskan i Finland. Finland är ett alternativt land att flytta tillbaka till när det blir dags att lämna Luxemburg. För Roland som tar sig runt med elva språk i dag och betecknar sig som språkfantast - ter sig svängarna kring termer som tvång och obligatorium märkliga, särskilt i de finska delarna av Finland.

- Om man bor i Kuopio Jyväskylä eller Rovaniemi - på platser där det knappt förekommer just någon svenska alls och man inte kommer i kontakt med svenska språket - förstår jag inte varför man ska tvinga elever att lära sig svenska, ett språk som man har väldigt lite nytta av, säger Randefelt.

Växer man däremot upp i Ekenäs, Esbo eller Hangö där det finns en levande svensk kultur så är det rimligt att anta att man ska kunna umgås med sina grannar. Tvångsaspekten har jag svårt med, varför ska man tvinga alla att läsa alla, också dem som inte har någon användning för språket? Då är det faktiskt bättre att lära sig engelska, säger han.

Språk ska vara obligatoriskt som fysik eller matematik. Ingen talar om tvångsmatte eller -fysik. Att det skulle gälla bara ett specifikt språk har jag svårt att förstå politiskt sett, säger han.

När det handlar om platser där det funnits svenskspråkiga invånare i över tusen år är det rimligt att vänta sig de som bor i de områdena har en känsla för svenskan och kulturen där.

Vi synar också språkstrategin i Finland tillsammans med akademiforskaren, docent Reetta Toivanen från Helsingfors universitet och går vidare med språktemat på måndag. Delta gärna med din synvinkel på språkdebatten! Har vi snöat in oss i Svenskfinland? Behöver vi nya, fräscha synvinklar? Gärna konstruktiva kommentarer!

Läs också:
Allt svagare svenska i Raseborg
Provet i lång finska lockar inte
Stora skillnader i gymnasiernas modersmålsbetyg
"Vi måste lära oss åtminstone de vanligaste fraserna"
"Valfri svenska klarar sig inte"
Svenska obligatoriskt redan i årskurs sex från och med 2016

Färre motioner ska i framtiden behandlas i fullmäktige i Helsingfors. Enligt ett beslutsförslag som väntas godkännas nästa vecka krävs att över 15 ledamöter ska skriva under en motion för att den ska behandlas i fullmäktige. Yrjö Hakanen (FKP) brukar göra många motioner och han motsätter sig den här förändringen.

- Jag ser det här bara som ett sätt för de stora partierna att begränsa fullmäktiges makt, säger Hakanen.

Under det här året är Hakanen den som gjort flest motioner. Han har gjort 11 stycken, men 9 av dem är budgetmotioner. Och när det gäller budgetmotionerna föreslås ingen förändring, men de behandlas inte nu heller en och en i fullmäktige.

Hakanen säger att den här begränsningen är helt unik med finländska mått.

- Jag har utrett det här och det är helt unikt det som Samlingspartiet i Helsingfors och Esbo nu gått in för, nämligen att begränsa behandlingen av motioner. I de allra flesta kommuner i Finland finns det inga begränsningar när det gäller fullmäktiges behandling av motioner, säger Hakanen.

Enligt beslutsförslaget som ska behandlas av Helsingforsfullmäktige på onsdag diskuteras motioner med färre än 15 underteckningar i stadsstyrelsen och inte som nu i fullmäktige. Stadsstyrelsen brukar ändå oftast enbart godkänna tjäntemännens svar på en motion utan desto mer diskussion.

- I praktiken kommer svaret på 99 procent av motionerna med färre än 15 ledamöters underteckningar att godkännas av stadsstyrelsen utan ändringar, säger Hakanen.

Bogomoloff: Borde krävas ännu fler underteckningar

Efter Hakanen har Seppo Kanerva (Sannf) gjort näst flest motioner i år. Han har gjort 7 varav 4 är budgetmotioner. Thomas Wallgren (SDP) kommer sedan på tredje plats med 5 motioner varav 2 budgetmotioner.

Fullmäktiges vice ordförande Harry Bogomoloff (Saml) gör varje år en budgetmotion som handlar om att öka idrottsverkets anslag för verksamhetsstöd till olika föreningar. Annars gör han inte många motioner.

- När man har varit med länge så vet man att man kommer till bättre resultat andra vägar än genom att göra en motion. Till exempel genom det nätverk jag har. Ett gott resultat får man på andra sätt än genom en motionsdebatt, säger Bogomoloff.

Jag hade själv valt en ännu radikalare linje. Jag tycker att det borde krävs ett stöd på över 50 procent i fullmäktige för att en motion alls ska diskuteras där.

Bogomoloff skulle vilja höja gränsen för antalet underteckningar ännu mer än bara till 15.

- Jag hade själv valt en ännu radikalare linje. Jag tycker att det borde krävas ett stöd på över 50 procent i fullmäktige för att en motion alls ska diskuteras där.

Görs det för många motioner?

- Det görs det helt säkert och nivån på dem är fruktansvärt ojämn. Det kan handla om allt från en hundpark till någonting stort och kostsamt inom social- och hälsovården. Jag tycker att motioner ska gälla små saker eftersom de stora sakerna sköts i budgetförhandlingarna.

Vad tycker du då om en motion om att bygga en rutschbana i en lekpark på Drumsö, som gjordes i fjol?

- Det är för litet för fullmäktige. Där skulle man att ha fått ett snabbare svar om man tagit kontakt med vederbörande myndighet. Men dagisfrågor och busslinjer kan man göra en motion om, men det bör finnas förankrat i budgeten.

Motioner leder sällan till någonting

Staden har utrett om 20 slumpmässigt valda motioner och 13 klämmar lett till några åtgärder. Utredningen, som finns i revisionsberättelsen för 2013, visar att bara 5 av 20 motioner ledde till några som helst vidare åtgärder. När det gäller klämmarna var det svårare att utreda om de ledde till någonting. En klämm är ett tillägg till ett beslut som en ledamot kan göra och innehåller ofta ett krav på en åtgärd.

Enligt stadskansliet kostade behandlingen av en motion staden omkring 2 000 euro i fjol. I fjol gjordes 192 motioner, inklusive budgetmotioner. I år har fullmäktigeledamöterna sammanlagt gjort 80 motioner, inklusive budgetmotioner.

Belle Selene Xia (Sannf) som nu avgått från fullmäktige gjorde i fjol över 20 motioner. En av dem handlade om att konkurrensutsätta beredningen av motioner för att minska på kostnaderna. Stadens svar på den motionen var ändå att staden enligt lagen bör bereda svar på de motioner som görs.

Yrjö Hakanen säger att antalet som undertecknar en motion inte har någonting att göra med om motionen leder till någonting.

- Enligt min erfarenhet kan en motion som kommit från en ensam fullmäktigeledamot och av vissa anses vara liten visa sig viktig.

Kommer du själv att göra färre motioner efter den här begränsningen?

- Nej, det minskar inte antalet motioner som jag gör och största delen av alla motioner jag gör är budgetmotioner och för en grupp som inte har representanter i de centrala nämnderna och i stadsstyrelsen är en motion enda sättet att påverka.

Läs också:

Helsingforspolitiker: Fullmäktigemotionerna är för dåliga

Rättegången mot de två personer som planerade ett attentat mot Helsingfors universitet fortsätter i dag i Helsingfors tingsrätt. Yle huvudstadsregionen liverapporterar från Helsingfors tingsrätt!

En 23-årig man och en 24-årig kvinna greps i mars misstänkta för att ha planerat ett attentat mot universitetet. Rättegången inleddes i måndags och då kom det bland annat fram att planen var att döda 50 personer och filma händelsen.

De åtalade nekar till anklagelserna.

Christoffer Gröhn följer med rättegångens andra dag.

Läs också Pia Johansson: Massmord i mejl.

En kvinna bestals på sin mobiltelefon mitt under pågående samtal i Tölö i Helsingfors natten till torsdag. Kvinnan promenerade längs med Tölögatan i mellan Hesperiegatorna när en man på cykel ryckte till sig telefonen och cyklade iväg.

Kriminalkommisarie Kari Martikainen vid helsingforspolisen säger att liknande fall är högst ovanliga i Finland.

– Jag kan inte minnas att jag skulle ha hört om ett enda liknande fall. Det vanliga är att telefoner stjäls ur väskor eller när folk lagt dem ifrån sig för en stund, säger Martikainen.

Händelsen inträffade något före klockan ett på natten mellan onsdag och torsdag. Mannen var klädd i en så kallad baseball-jacka med en röd och en vit ärm. Jackans mittdel var svart eller blå. Polisen ber den som sett händelsen eller mannen att ta kontakt via epost på adressen jaakko.virkki@poliisi.fi .

Gasa och skjuta ihjäl minst femtio människor vid Helsingfors universitet. Ta en grupp som gisslan i ett par timmar för att få internationell synlighet. Döda dem. Det var målet för en 23-årig man och en 24-årig kvinna, som den här veckan står inför domstol, åtalade för förberedelse till grovt brott mot liv eller hälsa.

Jag följde med rättegången i rättssalen den första dagen, i måndags, och kände mig totalt utmattad efteråt, mentalt. Timmar av genomgång av bevismaterial med åklagaren. Försvarets försök att gång på gång hänvisa till de åtalades ensamhet och depressiva tankar.

Kände mej också naiv, när jag hade svårt att koppla ihop de två åtalade framför mej i rättssalen med deras texter om massmord. Inte kan väl hon där, med sin rädda blick och det rufsiga håret…? Eller han som ser ut som en lite vilsen tonåring?

Rättegången i sig är unik, på grund av brottsrubriceringen. Det är ett prejudikat som Helsingfors tingsrätt ska besluta om.

Men det är inte den juridiska aspekten mina tankar snurrade kring. Det är den långa korrespondensen de åtalade emellan, där planerna på ett massmord slipas i det oändliga.

Hur, vem, med vilka metoder? När? Och varför? Framför allt: tänk om de hade lyckats?

Anonymt och detaljerat

Julaftonen 2012 sitter den unga kvinnan i Vanda, medan mannen befinner sig i sitt i hem i en liten stad i norra Finland. De mejlar varann utan riktiga namn, bakom signaturer. Två ensamma människor på var sitt håll, påpekar försvaret.

Det är här det börjar. Slutet kommer först drygt ett år senare, när en utomstående får nys om de allt mer konkreta planerna och meddelar polisen.

Hur mycket behövs av kemikalien x för att tillverka giftgas? Var ligger vapenaffären som ska rånas för att få tag på skjutvapen? Är målet HU, eller något stort publikevenemang? Meddelande efter meddelande rullades fram på en screen i rättssalen. Stundvis är detaljerna så hemska att det vred sig i magen på mig.

”Jag ville hålla kvar kontakten med henne, det kändes att jag därför måste fortsätta tala om våra planer på massmord.”

Mannens mjuka röst är i skarp kontrast till det som står i hans brevväxling med kvinnan. Människor som ska låsas in, skjutas ihjäl, gasas döda. Att själv dö ung och i blickfånget.

Två ensamma, utstötta?

När jag följde med rättegången i måndags, hade jag flera timmar på mig att studera de två åtalade. En ung man med barnsligt utseende och en angenäm röst. En kvinna som stundvis verkade vettskrämd, stundvis frånvarande, då hon mest satt och studerade sina hårstrån. Kvinnan mådde helt tydligt inte bra och försvaret hänvisade till ett läkarintyg om att hon inte skulle vara kapabel att utföra något som ens liknar massmord.

Mannen berättade hur han hade blivit mobbad i grundskolan och på yrkesinstitutet och hur han kände sig totalt värdelös. Hur skolskjutningarna i Jokela och Kauhajoki satte fart på hans fantasier om massmord.

Lätt att tycka synd om båda, faktiskt. Och det gjorde jag stundvis, tills allt de hade fantiserat om och planerat mer eller mindre realistiskt sjönk in, igen.

Kvinnan med irrande blick klarade av att beställa kemikalier på nätet, hon kunde beskriva i detalj hur ett massmord skulle ske och tänka ut hur många som skulle dö enligt en närmast sinnessjuk balansräkning. Mannen hade samlat på sig stora mängder patroner, ett armborst, flera vassa knivar och två skottsäkra västar. Bland annat.

Människohat tillåtet

Två ensamma, vid var sin dator. Nästan daglig kontakt i över ett års tid, och meddelanden fulla av de mest gruvliga detaljer om ett massmord. Men också ord som vittnar om tvekan, när något positivt och uppmuntrande händer IRL – i det riktiga livet, verkligheten.

”En lovande ny människokontakt” får kvinnan att be om att attentatet skjuts upp, än en gång. Små halmstrån av hopp utanför tvångstankarna?

Det är inte brottsligt att hata människor, trots att det är skrämmande. Så formulerar sig kvinnans försvar. Mannens försvar betecknar planerna på massmord som rena rama fantasier, utan någon realism bakom. Åklagaren gör sitt bästa för att bevisa att bägge åtalade in i det sista höll fast vid sina hemska avsikter. Att de var en hårsmån från att verkställa massmordet.

Vad ska jag tro på? Den frågan är betydligt svårare att svara på än: vad vill jag tro?

Behandlingen fortsätter i dag, fredag.

Om man har mindre pengar till sitt förfogande samtidigt som kostnaderna för det man ska göra ökar, vad gör man då? Jo man försöker komma på sätt att återbruka det man redan har.
Det är just det forskare på Aalto-universitetet försöker göra med asfalt.

Hur många gånger man kan återanvända asfaltsmassan och vad man kan göra för att bitumiten ska behålla sina bindande egenskaper s¨länge som möjligt är centrala frågor för forskarna. De tester man hittills gjort har visat att man kan återanvända asfaltsmassa upp till tre gånger och att en lagning kan hålla i upp till sju år.

Väldigt lite forskning

Asfaltspriset beror på råoljepriset och i takt med att jordens oljereserver minskar så stiger priset på råolja och vi får allt svårare att hålla vägarna i skick.

Trots att billigare och bättre vägbeläggning skulle innebära stora besparingar för alla har staten inte satsat speciellt mycket på forskning i frågan.
I och med att vägverket bolagiserades föll också den statliga forskningsenheten bort. Idag är det bara Aalto-universitetet som bedriver oberoende forskning på vägbeläggningar i Finland.

Viss forskning görs i samarbetet med vägverket men intresset för att stöda just den här sortens grundforskning har varit litet. I många fall har man fått avslag på ansökningar om bidrag för forskningsprojekt som berör vägbeläggningar.

Biobitumit i framtiden

Eftersom vi kör med dubbdäck en stor del av året utsätts våra vägar för mycket mer slitage än vägar i andra länder. Det är också orsaken till att det inte finns så många andra alternativ än asfalt, allt annat är för mjukt. I takt med att bitumitpriset stiger ökar också pressen på att hitta på andra alternativ.

Det har forskats i frågan om man kan göra bitumit av till exempel biodiesel, och i Finland gjordes försök med tallbeck redan på 80-talet, men också här är det pengarna som styr.

- Så länge det finns andra och billigare alternativ så använder man det, men i något skede kommer vi att komma till den punkt då det blir tvunget att börja utveckla andra material, säger Pellinen.

- Det här är ett område där det behövs mycket mer forskning och vi skulle gärna ta emot studerande som var intresserade av hur man tillexempel kunde dra nytta av våra skogar säger Pellinen.

Tvisten om hyreskontrakten i Gamla Saluhallen i Helsingfors har fått en lösning.

De företagare som redan tidigare haft ett hyreskontrakt som är i kraft tills vidare fortsätter på samma villkor. Nya hyreskontrakt kommer däremot att vara i kraft fem år i taget.

Helsingfors partitorg som administrerar torgen och saluhallarna ville tidigare göra alla kontrakt till tidsbundna. Den planen mötte stort motstånd hos köpmännen. Flere av företagen i hallen har funnits där i generationer.

Renoveringen av hallen är så gott som färdig, dörrarna öppnas igen den 9 juni.

Bristen på behörig personal på de svenskspråkiga daghemmen i Helsingfors är stor. I år utexamineras den första kullen barnträdgårdslärare som studerat på svenska i Helsingfors och förhoppningarna är stora.

Emilia Christensen och Mikaela Schwenson är två av de nyutexaminerade. De har båda fått erfara bristen på behörig personal på fältet.

- Jag har varit tvungen att tacka nej till flera praktikplaser för att det inte funnits en enda behörig handledare, berättar Christiansen.

Schwenson förklarar att man hoppas på en attitydförändring när det gäller barnträdgårdsläraryrket.

- Den här utbildningen handlar också om att höja statusen på yrket. Statusen för vårt jobb är tyvärr väldigt låg, konstaterar hon.

Studievalet en slump

Christensen är medianom i grunden och Schwenson dansare. Att bli barnträdgårdslärare var inget någondera planerat.

- Det var en slump att jag valde den här utbildningen. Jag hade tillbringat några år utomlands och när jag kom hem började jag leta efter olika utbildningar inom pedagogik och råkade komma över den här, berättar Schwenson.

- När jag var vårdledig med vårt andra barn kände jag att det var tid att ta reda på vad jag ville bli när jag blir stor, och här är jag nu, ler Christiansen.

Jakobstad inte en möjlighet

För dagvårdschef Nina Fabricius är det här en glädjens dag kvinna Bild: Yle/Nicole Hjelt

Schwenson och Christiansen säger båda att de inte hade valt att bli barnträdgårdslärare om utbildningen inte funnits i Helsingfors.

- Läget var definitivt avgörande. Jag har två barn och man så jag var inte på väg till Jakobstad. I mitt fall var det helt avgörande att den var här, säger Christiansen.

Schwenson håller med.

- Chansen att jag hade börjat studera barnpedagogik om utbildningen var någon annanstans är fullständigt noll, säger hon.

"Underskatta inte barns behov av pedagogisk verksamhet"

Både Schwenson och Christiansen upplever att det endast finns ett orosmoln på en i övrigt klarblå himmel.

- Precis som i många andra branscher så borde lönen höjas, säger Christiansen.

- Många väljer att inte arbeta här för att det är för dyrt. Om man jobbar i centrala Helsingfors måste man ändå pendla från periferin för att ha råd. Det borde finnas ett Helsingforstillägg, säger Schwenson.

- De från vår kurs som kommit från andra håll, till exempel Karis och Sibbo, har begett sig tillbaka dit för att det är billigare, fortsätter hon.

De anser båda att det är i allas intresse att locka behörig dagvårdspersonal att stanna i huvudstadsregionen.

- Man ska inte underskatta yngre barns behov av behörig personal. Det är inte meningen att barnet ska gå till en annan hemmiljö när de går till dagis, säger Christiansen.

- Föräldrar ska kunna kräva att deras barn har behörig personal och förutsätta att barnen erbjuds bra pedagogisk verksamhet, fortsätter Schwenson.

Ljus framtid

Någon brist på arbetsmöjligheter råder det i alla fall inte menar Christiansen och Schwenson.

- Det är bara att välja och vraka mellan arbetsplatser. Det har ordnats massor av rekryteringstillfällen där folk lockar och ber att man ska komma till dem och arbeta, berättar Schwenson.

- Framtiden är ljus, skrattar Christiansen.

"Vill vi våra barns bästa?"

För dagvårdschefen Nina Fabricius är det en långtida dröm som besannats att se den första årskullen svenskspråkiga Helsingforsbarnträdgårdslärare utexamineras.

- Det är en glädjens dag för mig.

Hon menar att den ökade mängden behörig personal i första hand gagnar barnfamiljerna i Helsingfors.

- Det att vi har så lite behörig personal visar vilken syn på barn vi har i Finland. Vi måste fråga oss ifall vi bara vill att barnen ska vara borta från föräldrarnas ögon, eller om vi vill våra barns bästa, konstaterar hon.

Skolavslutningen betyder för många unga fest ute på stan. I Helsingfors är polisen och frivilligorganisationer i ungdomscentralens regi redo för allt. Men det verkar som om dagens ungdomar festar smartare än tidigare årskullar.

– Ja, jag kan inte säga om det beror på bättre upplysning eller något annat, men ungdomarna dricker sig redlösa i allt mindre utsträckning än tidigare. De verkar helt enkelt vettigare, säger Markku Lempinen från Finlands Röda Kors.

Lempinen har sett många skolavslutningar och andra stora festligheter från utsiktsplats på Röda Korsets förstahjälpsstation. I år är det 14 gången han gör sig redo att ta hand om skadade eller slocknade ungdomar som inte klarar sig på egen hand.

Glesare på tillnyktringsstationen

– Under de senaste åren har antalet unga under 18 år som hämtas till vår tillnyktringsstation blivit allt mindre. När det för tio år sen en Valborg eller skolavslutning kunder röra sig om ett hundratal under en kväll väntar vi oss på lördag en 10 till 15 stycken, säger Lempinen.

Lempinen funderar också på om ungdomarna i större utsträckning än tidigare tar hand om varandra. Kompisar rör sig tillsammans och ser till att ingen lämnas efter.

Första hjälpen i någon form är det fortfarande många som behöver, men det rör sig mest om mindre omplåstringar.

"Det är de vuxna som inte kan inte bete sig"

Anders Blomberg är en av de rödakorsaktiva som ska patrullera bland ungdomarna. Han håller med om att ungdomarna dricker mindre på stan.

– Jag kan inte säga om drickandet minskat överlag, ungdomarna kanske dricker någon annanstans. Men färre unga som måste tas om hand ser vi definintivt, säger Blomberg.

Detsamma kan han inte säga om de som är något äldre.

– Mer och mer ser vi vuxna som slocknat, de samma som vi hjälpte för 10 år sen är de som vi hjälper också nu.

I ett hem som kunde vara på pärmbilden till en inredningstidning har Sandra Ekholm startat en småskalig bak- och kakverksamhet. – Jag sov bara fyra timmar i natt, och nästa natt blir det väl ännu mindre, ler Ekholm.

Fast jag har bakat tusentals av dem så åker en plåt med jämna mellanrum i soporna. - Sandra Ekholm

- Förr brukade jag baka tårtan samma dag som den skulle levereras, men när jag lite funderade på saken så insåg jag att den ju faktiskt smakar bättre efter en natt i kylen, när smakerna har fått gifta sig, säger hon.

Familjen äter sig mätt på kaka

Men om tårtorna blivit lättare att laga så vållar de populära macaronerna huvudbry.

- Fast jag har bakat tusentals av dem så åker en plåt med jämna mellanrum i soporna, skrattar Ekholm. Sedan har jag också frysen full av spruckna macaroner som barnen får äta.

Trots att hennes familj får agera provkaniner för alla de testkakor hon bakar har de inte tröttnat på sockermassorna.

- Barnen frågar alltid när jag bakar att om det är till oss eller en beställning. Och min två-åring frågar med jämna mellanrum om det finns macarons att äta, säger Ekholm.

Jag använder inga halvfabrikat, utan bara rena råvaror, så min jordgubbsmousse består verkligen av jordgubbar som jag själv mosat.

Tillståndsrumba

Att starta ett hembageri är inte alls svårt, allt som behövs är ett firmanamn, några kylskåp och tillstånd av staden. Att få tillstånd var inte svårt, men processen var lite underlig menar Ekholm.

- Eftersom jag bakar i mitt eget hem får myndigheterna inte komma hit och inspektera mitt kök, utan jag skrev själv en rapport om hur jag skött hygien, kylkedjor och annat väsentligt, förklarar Ekholm.

Ifall det sen kommer klagomål på hennes bakverk kan staden rycka in och granska hemköket. Förvaringsutrymme och specialvaror orsakar mest huvudbry.

- Jag har nu tre kylskåp i bruk, vi fick till och med hämta in ett litet kylskåp från landet, så nu klarar jag av att tillverka kring tio kakor åt gången, berättar Ekholm.

Ekholms tårtor kostar mellan 50 och 100 euro styck. Att prissätta ett unikt bakverk är inte lätt.

- Jag använder inga halvfabrikat, utan bara rena råvaror, så min jordgubbsmousse består verkligen av jordgubbar som jag själv mosat. Sen är det dyrt att handla specialtillbehör som kakpapper och olika former, men i mån av möjlighet beställer jag dem via nätet, förklarar Ekholm.

RÄTTELSE: Sandra Ekholm är utbildad kock, fysioterapeut och trebarnsmor.

Åklagare Kimmo Virtanen yrkar på 3,5 års fängelse för den 23-åriga mannen och 24-åriga kvinnan som misstänks för planering av ett attentat mot Helsingfors universitet. De misstänks för förberedelse av grovt brott mot liv och hälsa. Åklagaren vill ändå att de genomgår en sinnesundersökning först, men det vill de inte göra.

- Nästan all kontakt mellan mannen och kvinnan har handlat om att planera attentatet. Och mannen verkar ha haft större kunskap om kemikalier än vad han uppgett. Dessutom förundrar jag mig över att mannen ville ha kontakt med kvinnan om det inte vore för att förbereda ett attentat. Han hade andra vänner som han bland annat reste till Amsterdam med, sade åklagaren i sin slutplädering i Helsingfors tingsrätt i dag fredag.

- Trots att planerna på ett attentat sköts upp flera gånger var de tillräckligt specificerade för att man kan anse att en förberedelse av ett brott har ägt rum, sade Virtanen.

Enligt honom spelar det mindre roll om mannen och kvinnan rent konkret hade lyckats tillverka giftig gas för attentatet. Då hade det redan handlat om försök, sade åklagaren.

Åklagaren anser att den misstänkta mannen och kvinnan ska genomgå en sinnesundersökning.

Trots att planerna på ett attentat sköts upp flera gånger var de tillräckligt specificerade för att man kan anse att en förberedelse av ett brott har ägt rum.

- De e-postmeddelanden som de skickade varandra kan inte anses vara normala och därför bör de genomgå en sinnesundersökning.

Mannen åtalas också för innehav av barnporr

Både mannens och kvinnans advokat uppgav ändå att deras klienter vägrar genomgå en sinnesundersökning.

- Han vill inte och jag kan inte som advokat tvinga honom till det, sade mannens advokat Olli Piipponen till Yle Huvudstadsregionen.

Kvinnans advokat Oona-Karita Vainio säger att hennes klient helt enkelt inte anser en sinnesundersökning vara nödvändig.

- Kvinnan hade inte de kunskaper som krävdes för att tillverka dödlig gas. Och hon och mannen hade knappast fått köpa skjutvapen hos en ansvarsfull vapenförsäljare, sade Vainio i sin slutplädering.

Vainio lyfte också fram att kvinnan slutade svara på mannens e-post i ett skede vilket tyder på att hon inte ville genomföra attentatet.

- Men hon var väldigt ensam och den enda kontakten hon hade var mannen och diskussionen om planerna på ett attentat. Det hör inte till den samhälleliga moralen att önska livet av människor, men det är inte brottsligt.

Piipponen sade i sin slutplädering att de knivar och patroner som beslagtagits hos mannen inte kunde användas för att genomföra ett attentat i större skala.

- En stor del av det som hittades hos mannen var inskaffat på förhand, innan förberedelse av grovt brott mot liv blev straffbart i augusti i fjol, sade Piipponen.

Hans klient åtaldes dessutom i dag för innehav av barnporr. I hans dator som har beslagtagits hittades 28 videoklipp på minderåriga.

Det hör inte till den samhälleliga moralen att önska livet av människor, men det är inte brottsligt.

Vittne: Verkade som om planerna var allvarligt menade

Dagens rättegång gick ut på att höra vittnen. Först ut var den nu 17-åriga flicka som diskuterade attentatet med mannen på nätet.

- Det verkade som om planerna på ett attentat var allvarligt menade eftersom de hade pågått så länge, sade hon i tingsrätten i dag.

Hon och mannen hade kontakt över nätet i februari i år och då hade mannen och kvinnan redan planerat ett attentat sedan julhelgen 2012. Hon blev orolig för sina vänner på universitetet och tog kontakt med en bekant som sedan kontaktade polisen så att attentatet kunde avvärjas.

Hon bedyrade i rätten i dag att hon inte hade några planer på att delta i attentatet.

Tre vapenförsäljare och två kemister hördes också som vittnen i dag. Deras vittnesmål handlade om hur sannolikt det var att mannen och kvinnan hade lyckats råna en vapenaffär och tillverka giftig gas på egen hand.

Domen kommer den 27 juni. De misstänkta hålls häktade. De har nu varit häktade sedan början av mars.

Maximistraffet för förberedelse av grovt brott mot liv och hälsa är 4 år fängelse.

Läs också:

Pia Johansson: Massmord i mejl
HU-attentatsrättegången fortsätter, följ med live!
Attentatsrättegången: Ville döda unga för effektens skull
Liverapport från attentatsrättegången
Åtal för planerat attentat i Helsingfors
HU: Polisen varnade oss för ett möjligt attentat
IL: Polisen avvärjde attack mot Helsingfors universitet

Handbollsligalaget Atlas fortsätter håva in förstärkningar. Den här gången är det den två meter långa Milos Maksimovic, med meriter från både den serbiska och spanska ligan, som flyttar till Vanda.

Tidigare i veckan meddelade Atlas att man värvat kroaten Dragan Vrcog, förutom Sergej Shevchenko, Theodotos Christou och Nikko Kinos som tidigare anslutit. Nu presenteras följande förstärkning i form av Milos Maksomovic som skrivit på för 1+1 år.

Den serbiske backen är två meter lång och kommer närmast från Turkiet, där han förra säsongen spelade med HC Nilüfer BK. Maksimovic har tidigare lirat bland annat i den serbiska och spanska högsta ligan, och det har även blivit sejourer i Frankrike, Grekland och Qatar.

Maksimovic har som junior vunnit både VM-guld och EM-guld, och också representerat det serbiska landslaget på seniornivå. Det är med andra ord en meriterad bjässe som flyttar till Vanda.

– Vi har haft goda kontakter till Serbien under våren och sommaren, och efter mycket jobb fick vi ett verkligt proffs till våra led. Förstärkningar av den här kalibern har man inte sett i Atlas tidigare, säger Atlas GM Mika Laaksonen i ett pressmeddelande.

Maksimovic kommer till Finland i juli och ansluter då till Atlas träningar.

En stor mängd död fisk har påträffats i övre loppet av Vanda å.

Enligt föreningen Virtavesien hoitoyhdistys har åtminstone 50 döda regnbågslaxar påträffats vid Vanhanmyllynkoski i Hyvinge. Än vet man inte hur omfattande fiskdöden är, och om också andra arter än regnbågslax har drabbats.

Regnbågslax planteras ut i ån med tanke på fisket. Den senaste utplanteringen i Vanda å skedde i måndags, och fiskarna har troligen dött i torsdags.

Nylands NTM-central har inte fått kännedom om några utsläpp i ån.