Antalet barn som får psykiatrisk vård har ökat i Helsingfors, visar en rapport från Helsingfors universitets centralsjukhus (HUCS). Från 2009 till 2013 har antalet remisser ökat med 60 procent. Rapporten visar också att det finns en brist på psykoterapi för svenskspråkiga barn.

- Det ökade antalet patienter inom barnpsykiatrin hänger delvis ihop med att man numera får en tid inom två veckor efter den första remissen, men också med att vuxna har blivit mer uppmärksamma på symptom på att barn mår pyskiskt dåligt, och att tröskeln är lägre för föräldrar att söka hjälp för sina barn än tidigare, säger överläkare Leena Repokari.

- Orsakerna till att ett barn behöver vård är mångfacetterade. En orsak är neuropsykologisk. Händelser i omgivningen kan sedan utlösa symptom, till exempel om en förälder är sjuk eller om det hänt någonting traumatiskt, säger Repokari.

Antalet remisser 2013 var strax under 600 i Helsingfors.

"Vissa barn mår verkligt dåligt"

Repokari säger att det inte finns någon statistik på att pykisk ohälsa bland barn skulle ha ökat i Helsingfors. Men trots det finns fortfarande många som mår riktigt dåligt.

- I viss mån har det skett en polarisering. Det finns vissa barn som mår verkligt dåligt.

Repokari säger att hon tror att barn i huvudstadsregionen har det ganska bra ställt jämfört med andra delar av landet när det handlar om resurser och psykiatriska tjänster för barn.

Trots att Repokari anser att situationen är relativt bra här så önskar hon se mer samarbete mellan de olika enheterna i framtiden. Nu kan väntan bli oskäligt lång för ett barn som är i behov av till exempel tjänster både inom socialvården och psykiatrin.

Brist på psykoterapi på svenska

I rapporten framgår också att det finns en brist när det gäller psykoterapi för svenskspråkiga barn. Största delen av de terapeuter som kan svenska har både finska och svenska barn som patienter. De uppges inte kunna reservera tid enbart för svenskspråkiga.

Överlag var väntetiden till psykoterapi för barn under fyra månader.

Största delen av den intensiva långvariga psykodynamiska terapin består av köptjänster, medan HUCS egna polikliniker ger kortvarigare terapi. 2013 köptes terapitjänster för 807 393 euro. Det är en minskning från 2012.

I dag tisdagen den 13 maj har det gått två år sedan åttaåriga Vilja Eerika Heleen Tarkki hittades död hemma hos sin pappa och styvmor. Under de gångna två åren har hennes död utretts av nästan alla inblandade instanser, men väldigt få konkreta åtgärder har vidtagits.

När nyheten om Eerikas död kom ut och började spridas var det svårt att begripa hur det kunde vara möjligt att någon kunde vara så grym, men också varför ingen räddade henne.

Medan det för de allra flesta kändes ofattbart att ett barn kan mördas mer eller mindre framför näsan på barnskyddet, var de som jobbar inom barnskyddet i Helsingfors inte lika överraskade över att det överhuvudtaget kunde ske.

- Visst var det ju en hemsk händelse, men barn mördas, inte bara utomlands utan också i Finland, så den första reaktionen var nog hur de inblandade socialarbetarna mådde. Det säger Monika Poussauner som jobbar som ledande socialarbetare inom Helsingfors barnskydd.

Hon leder en grupp som tar emot och utreder barnskyddsanmälningar, men var själv inte inblandad i fallet Eerika.

Press på alla inom barnskyddet

Under de kommande månaderna utsattes de som arbetade inom barnskyddet för en hård press från både media och folk runt omkring.

- Vår chef tog hand om alla mediekontakter och det var ju jättebra men många undrade vad de kunde säga till exempel till egna familjemedlemmar, säger Poussauner.

- Vi som jobbar inom barnskyddet kan ju aldrig berätta någonting om vårt arbete och det blev extra tydligt i och med det här, så vi diskuterade mycket hur vi skulle bemöta frågor från vänner och bekanta.

Helsingfors socialverk erbjöd stöd i form av samtal till alla som tyckte sig behöva det och i övrigt diskuterades fallet mycket internt, just för att alla hade tystnadsplikt.

Lätt att vara efterklok

I dag ser rutinerna inom barnskyddet mer eller mindre likadana ut som för två år sedan. Trots att t ex den utredning som gjordes på beställning av justitieminister Anna-Maja Henriksson, pekade på brister både i helhetssyn och i samarbetet mellan de olika instanserna, ser till exempel barnskyddslagen likadan ut idag som då. Bättre samarbete står högt på socialarbetarnas önskelista än idag.

Årligen dör, än idag, ett tiotal barn som en följd av våld i hemmet. Än idag finns det föräldrar som slår sina barn och än idag anklagas barnskyddet omväxlande för att göra för lite eller för mycket.

- Vårt arbete är en ständig balansgång mellan att göra för mycket eller för lite. Ett omhändertagande är alltid en kris för familjen och barnen vill nästan alltid stanna kvar hos sina föräldrar, oberoende av hur illa de har det. Man måste komma ihåg att alternativet inte heller är en dans på rosor, säger Monika Poussauner.

- Efter det som hände med Eerika har den här lindansen om möjligt blivit ännu svårare. Många är säkert ännu räddare för att göra fel beslut.

Hur det kunde hända att ingen reagerade och att Eerika fick flytta tillbaka till pappan efter att ha varit omhändertagen i fyra månader ser Poussauner ganska krasst på.

- Det är alltid lätt att vara efterklok. Nu dog hon ju och det var först efter det som alla detaljer kom fram. Vi har ju inga andra medel än att träffa och tala med barnen och föräldrarna. Om ingen vill berätta så är det svårt att veta, även om man har en känsla av att allt inte står rätt till.

Alla måste samarbeta

Monika Poussauner önskar att de instanser som träffar barnen i deras vardag skulle kontakta barnskyddet fortare om de misstänker att något är fel.

- Vi ser dem inte utan kläder och kan inte bedöma hur olika blåmärken uppstår, säger Poussauner. Jag upplever att till exempel daghemspersonal eller hälsovårdspersonal har en onödigt hög tröskel att anmäla.

Idag kan de anmälningar som barnskyddet får grovt karikerat delas in i två grupper. En stor del handlar om folk som stör sig på barn i största allmänhet och kan gälla barn som springer i trapphus eller väsnas på gården. Den andra är fall som är så grova att de nästan leder till åtgärder direkt.

- Vi har ytterst lite så kallade vanliga barnskyddsfall där vi samarbetar med föräldrarna om skolkning eller annat sådant. I dag är det väldigt vanligt att föräldrarna inte upplever att de har några problem och då är det svårt att komma fram till gemensamma lösningar.

Många berättar

Trots att Vilja Eerikas grymma öde inte verkar ha fått några konkreta ringar på vattnet, förutom ett otal artiklar, blogginlägg, utredningar och åtal finns det ändå saker som har blivit bättre.

- Barn berättar mycket mer idag och vet att man inte får slå barn. Det är inte så länge sedan både barn och kvinnor accepterade våldet på ett annat sätt säger ledande socialarbetare Monika Poussanuer.

Läs också:

Domen för Eerikas mördare slogs fast
Eerikas mördare söker besvärsrätt i HD
Brottsmisstanke mot barnskyddet i Eerikafallet
Livstidsdom för mordet på Eerika

Det var den 16 maj, det hade just varit morsdag och värsta pollentopparna var över så det var igen lättare att andas. En nyhetsdag som alla andra började. Namnen på de nya studenterna, hård vind föregående natt och så ett polismeddelande. En åttaårig flicka hade hittats död i Botby.

Under de kommande veckorna fick vi veta mer och mer. Det var information som kröp in under huden och klibbade fast trots att åtminstone jag gjorde vad jag kunde för att hålla den på behörigt avstånd.

Jag stängde radion, också för att bespara barnen, jag läste inte artiklarna och klickade inte på länkarna. Det var helt enkelt för hemskt. Jag var knappast den enda som inte klarade av just den här berättelsen om Finland, ville att det skulle vara ett enskilt olyckligt fall, något som var helt ofattbart och oerhört och absolut inte kunde hända igen. Att ett barn torteras och plågas till döds, mitt fram för näsan på barnskyddet, det måste väl ändå höra till undantagen? Det kan inte finnas fler lika hemska föräldrar och det måste väl ändå vara ett exempel på en synnerligen dåligt fungerande myndighet.

Under den gångna veckan har jag ändå tvingats att läsa på om Eerikas öde. Det har gått två år och jag har gjort ett inslag till Närbild om hur de som jobbade inom barnskyddet hade det då det hände och hur de här två åren har varit. Det har varit tungt. Jag vill inte veta några detaljer då för två år sedan och jag vill fortfarande inte veta. När jag började med researchen tänkte jag hur som helst att något drastiskt säkert måste ha hänt. Jag antog att rutiner har setts över och att alla instanser har gjort sitt yttersta för att ett sådant här fall aldrig kan upprepas.

Barnskyddets vardag har inte förändrats

Under de år som gått har förövarna visserligen dömts till livstids fängelsestraff utan rätt att överklaga domen. Tre av de socialarbetare som varit i kontakt med Eerikas familj har åtalats för brott mot tjänsteplikten. Ärendet har utretts både internt och nationellt och man har kommit fram till att det saknades ett helhetsansvar och att man borde ha tagit allvarligare på de anmälningar som kom in.

Men det var ganska långt allt. Barnskyddslagen har inte skrivits om, de olika myndigheterna samarbetar lika bra eller dåligt som då och barnskyddets rutiner ser likadana ut. Hur är det möjligt? tänker jag. Jag läser också statistik över hur många barn som dör i hemmen varje år. Ungefär tio. Ungefär tio barn vars föräldrar inte gör sitt yttersta för att de ska växa upp till välfungerande vuxna, utan tvärtom har ihjäl dem. Hur många är då inte barnen som överlever bara tack vare god tur - eller barnskyddet?

Kan barnskyddet rädda alla barn?

Det som har hänt under de här veckorna är att min svartvita syn på ansvarsfrågan har fått fler nyanser av grått. Min utgångspunkt var att det på något sätt måste ha varit barnskyddets ansvar att värna om Eerikas liv - såklart.

Visst borde någon ha ingripit, men verkligheten är kanske inte så enkel. Hur ska man veta vad som händer bakom stängda dörrar? Hur allvarligt läget är? Monika Poussauner på Helsingfors barnskydd beskriver det som en ständig balansgång som bara blir svårare och svårare.
Vi bor i ett land där många fortfarande misshandlar både varandra och barnen. I ett land där så gott som allt preventivt stöd till familjerna har dragits in. I ett land där man aktar sig för att blanda sig i andras angelägenheter. Det är inte barnskyddets fel.

Alla gråter, socialarbetaren behåller lugnet

För varje anmälning som kommer in måste barnskyddet göra en avvägning, och att omhänderta är inget lätt beslut.

Före intervjun med representanten för barnskyddet i Helsingfors sitter fotografen och jag i väntrummet och hör ett alldeles förtvivlat barn som gråter och frågar varför hen inte får bo med sin mamma. Barnet gråter, mamman gråter, fotografen och jag gråter ute i väntrummet, socialarbetarna behåller lugnet.
Alla barn vill att föräldrarna ska må bra och att familjen ska fungera och att de ska få bo hemma. Det vill barnskyddet också, och det är inte lätt att ta beslutet om att det inte längre är så. Ibland går det fel.

Vad kunde ha gjorts?

Det var inte barnskyddet som kvävde Vilja Eerika, det var hennes pappa och styvmor. Den viktigaste frågan är kanske inte på vilka alla ställen barnskyddet brast, även om det förstås är frågor som måste ställas efter ett sådant fall, utan vad som hade kunnat göras under de åtta år Vilja Eerika ännu levde.

Vad kunde ha gjorts för att hennes pappa och styvmamma inte hade sett våld som en uppfostringsmetod eller fått vård för sina mentala problem? Vad kunde ha gjorts för att Vilja Eerika skulle ha kunnat bo kvar hos sin mamma? Vad kan och måste göras för att våld, missbruk och mentala problem inte ska få sådana proportioner att barn dör på grund av de vuxnas problem?

Det är ett arbete som börjar långt, långt före barnskyddet kallas in.

Bolagiseringen av Helsingfors Hamn och Helsingfors Energi klubbades igenom i går måndag i stadsstyrelsens koncernsektion.

Ledamöter från Gröna, SDP och Vänsterförbundet har tidigare varit missnöjda med stadens förslag till hur förtroendevalda ska garanteras information efter bolagiseringen. Tuuli Kousa (Gröna) som leder sektionen frågade sig för några veckor sedan i en intervju för Yle Huvudstadsregionen varför det ska läggas ett skynke framför ett bolag som ägs av staden. Enligt beredningen ska all begäran om information om aktiebolagen gå via koncernsektionen.

- Efter protesterna kom staden med ett tillägg där de som har rätt till den här informationen ska få den. Till exempel ska alla fullmäktigeledamöter få information om bolagen, medan en suppleant vid Arbis direktion inte har samma rättighet, säger sektionens vice ordförande Osku Pajamäki (SDP) nu.

Enligt Pajamäki kommer staden ta ställning till varje informationsbegäran skilt för sig.

Staden förlorar pengar efter bolagisering

Pajamäki kom på mötet i går med ett motförslag om att koncernsektionen ska ha utnämningsrätt i det nya bolaget och att det inte grundas en särskild utnämningskommitté.

- Det handlar om att den bästa expertisen finns i sektionen, medan utnämningskommittén skulle bestå av ordförandena för fullmäktige och stadsstyrelsen, förklarar Pajamäki.

Hans motförslag röstade ändå ner med rösterna 3-5.

När Helsingfors Energi blir ett aktiebolag går inte bolagets hela vinst längre till staden. Bolaget har gjort stora vinster och kallats stadens guldkalv.

Orsaken till bolagiseringen är ett EU-direktiv om att kommunala affärsverk som fungerar på den allmänna marknaden måste bli aktiebolag inom 2014 för att inte förvränga konkurrensen. I Helsingfors rör det här Helsingfors Energi, Helsingfors Hamn och Palmia.

Bolagiseringen går nu vidare till stadsstyrelsen. I sista hand ska fullmäktige godkänna frågan.

Läs också:

Omvandlingen av Helsingfors stads bolag till aktiebolag går trögt
Vissa utvalda ska garanteras information efter bolagisering
Liten klick styr aktiebolaget Helsingfors Energi?

Nu gäller det att gräva fram picknickfilten och baddräkten, i slutet av veckan kommer kvicksilvret nämligen att krypa över 20-strecket.

- Sommaren kommer visserligen officiellt först i juni, men sommarvädret kommer redan i slutet av veckan, berättar Niko Tollman, meteorolog på Meteorologiska institutet.

Han förklarar att det varma vädret kommer in från sydost och hämtar sommarvärme till landets mellersta och södra delar på fredag.

- Fredagen kan fortfarande att vara lite svalare, men på lördag stiger temperaturen till över 20 grader och söndagen kommer att vara riktigt varm, berättar Tollman.

Varmt i hela landet

Tollman förutspår att hela landet kommer att kunna njuta av det varma vädret i början av nästa vecka. Han vill påminna om att det att man får byta ut yllehalsduken mot badhandduken inom loppet av några dagar ändå är rätt så normalt på våra breddgrader.

- Snön försvann tidigt och vi hade en varmare period, sedan kom kylan tillbaka och nu bjuds det på sommarvärme. Våren har med andra ord varit ombytlig precis som den brukar vara i Finland, konstaterar han.

Den första av två underjordiska stationer i anslutning till Ringbanan har nu byggts färdigt.

Tågstationen Aviapolis befinner sig 40 meter under jorden och den började byggas för fem år sedan.

Då stationen tas i bruk ska den serva dem som ska jobba och bo i den nya stadsdelen. Det tar bara några minuter att resa från Aviapolis till flygplatsen och en halv timme till Helsingfors centrum.

Trafiken på Ringbanan kommer i gång år 2015.

Den brittiska tidningen The Guardian har listat musikfestivalen Flow Festival som en av de tio bästa mindre festivalerna i Europa.

Det är bland annat det digra utbudet av mat från lokala restauranger som gör att Flow förtjänat en plats på listan. Festivalen får också beröm för att vara såväl häftig som mysig och för att den ordnas i en urban miljö.

Flow är en musik- och kulturfestival som firar sitt tionde år i år. Sedan år 2007 har festivalen ordnats varje augusti i Södervik i Helsingfors.

Det är viktigt att uppsöka hjälp om man upptäcker att man börjar bli psykiskt illamående. Om man inte får hjälp och stöd så kan det påverka flera generationer framåt, förklarar Maria Lindroos.

Om man som utomstående upptäcker våld eller tecken på att något är fel i någon familj, egen eller andras, kan det vara knepigt att veta hur man ska agera. Maria Lindroos, psykolog och expert på våldsförebyggande arbete vid Maria-akademin, ser ändå gärna att folk skulle agera.

- Jag tycker det är på allas ansvar att våga prata om de här sakerna. Om man inte själv vågar, så kan man be någon annan göra det, men alla behövs för att förebygga våldet.

Då man ska förebygga våld i familjer måste man börja redan i ung ålder och det är viktigt att titta framåt med de som är barn idag. Barn och unga behöver välmående vuxna för att kunna må bra och själva växa upp till välmående vuxna som kan ta hand om barn. Så går det sedan vidare från generation till generation. Därför är det också viktigt att ta itu med problemen om man upptäcker dem, så man kan bryta spiralen.

Även fallet där åttaåriga Eerika dödades av sin pappa och sin styvmamma har antagligen en längre bakgrund än endast själva fallet i sig.

- Jag känner inte till fallet utöver det som skrivits i tidningen, men det är förstås mycket som gått fel. Det svåraste, men samtidigt mest förebyggande, är att tänka på att de här närmaste vuxna har varit små barn någon gång. Våldet är ett symptom av psykiskt illamående, då kan man fundera på vad som har hänt med de här personerna, vad har de upplevt?

Läs mer om Eerika-fallet:
Två år sedan Eerika-fallet - vardagen på barnskyddet har inte förändrats
Malin Ekholm: Det var inte barnskyddet som kvävde Vilja Eerika

Redan för hundra år sedan kunde man låna böcker från "bokbussen" i Vanda. Då var det fråga om häradsdomare Fritiof Winberg som tillsammans med hästen Fingal åkte runt med en bokkärra i dåvarande Helsinge landskommun. Om vintrarna åkte man omkring med släde i stället.

Fritiof och Fingal lånade inte böcker direkt ur kärran, utan transporterade boklådor till bland annat skolor. Verksamheten inleddes redan år 1913 men avbröts på grund av Första världskriget år 1914. I stället för att åka omkring med häst användes andra metoder för att skicka runt böckerna ända fram till år 1927.

På 1950-talet började man testa bokutlåning från bilar, till en början från en paketbil. År 1967 fick staden sin första riktiga bokbil.

Nuförtiden är det bokbussarna Haave och Tarina som erbjuder biblioteksservicen till läsglada Vandabor. Bussarna syns under stadsfestivalen den 17 maj.

Det har framkommit nya bevis i fallet med den planerade attacken mot Helsingfors universitet. Förundersökningen som ursprungligen skulle vara klar på onsdag drar nu ut på tiden.

Två personer har hållits häktade misstänkta för att ha planerat att döda flera personer vid Helsingfors universitet i mars i år.

Det har nu framkommit nya bevis för förberedandet av attacken. Enligt åklagaren kräver de nya bevisen att förundersökningen måste kompletteras.

Åklagaren är ändå förtegen om vilken form av bevis det är frågan om.

När förundersökningen är klar går fallet vidare till Helsingfors tingsrätt. Det var ursprungligen meningen att ärendet skulle behandlas i tingsrätten redan på onsdag. Nu kräver åklagaren att de misstänkta fortsätter hållas häktade.

Läs också:
HU: Polisen varnade oss för ett möjligt attentat
Farliga situationer inget man övat vid HU

Helsingfors har vunnit tävlingen i att få ordna kongressen för European Society of Human Reproduction and Embryology (ESHRE) i juni 2016. Evenemanget ska ordnas i Mässcentrum i Böle och förväntas ha över 8000 deltagare.

Kongressen pågår i fyra dagar och samlar ledande fortplantningsforskare och experter från hela världen. I samband med kongressen kommer man även att ordna en stor utställning och andra evenemang.

Man förutpår att kongressen kommer att bringa kring 15 miljoner euro till staden.

I år ordnas kongressen i München. Bland annat London, Istanbul, Rom och Amsterdam har också fungerat som värdstäder. Det är första gången tillställningen ordnas i Finland.

Svenskspråkiga barn blir inte utan stöd - fastän det råder brist på psykoterapi för svenskspråkiga barn i Helsingfors. Det här försäkrar man vid barnpsykiatriska polikliniken.

Yle Huvudstadsregionen rapporterade i går tisdag om en rapport från HUCS där det framgick att det råder en brist på psykoterapi för svenskspråkiga barn.

Saskia Öhman är biträdande överläkare på barnpsykiatriska polikliniken i Helsingfors. Hon ansvarar också för HUCS svenska barnpsykiatriska poliklinik.

- Faktum är att just nu har vi brist på svenskspråkiga psykoterapeuter, konstaterar också hon.

Det kan ta länge för ett barn att få mottagningstid med en svensktalande psykoterapeut. Enligt Öhman ska familjen få stöd även om processen blir utdragen.

-Inte lämnar vi barnen ensamma. Innan det hittas en lämplig terapeut så fortsätter vi att jobba med barnet och familjen.

"Psykoterapi som inte är på modersmålet hjälper inte"

Öhman tror att ny, svenskkunnig personal delvis kommer att lösa problemet.

-Det har ordnats en svenskspråkig psykoterapeututbildning i Helsingfors. Det är flera psykologer som just nu håller på att bli färdiga psykoterapeuter.

Gunvor Brettschneider (SFP) vid social- och hälsovårdsnämnden i Helsingfors, säger att det är väsentligt att svenskspråkiga barn har tillgång till psykoterapi på sitt modersmål.

- Det är i vilket fall som helst svårt för barn och unga att uttrycka sina känslor. Ska man dessutom göra det på ett språk som inte är ens modersmål kan man nästan säga att sådan psykoterapi inte hjälper barnet i fråga.

Brettschneider säger att problemet inte endast gäller psykoterapi. Hon tycker att tillgången till svenskspråkig hälsovård i huvudstadsregionen också allmänt borde förbättras.

- Det är tyvärr ett område som kräver mycket arbete. Fast man säger att det är självklart att man får service på sitt eget modersmål är det tyvärr inte alltid så i praktiken.

Läs också:

HU lyckas inte starta psykoterapiutbildning på svenska
Psykoterapi på svenska blir bristvara?

Sandra Anttila

Jakob Kråkström är 12 år gammal och går på sexan i Kottby lågstadium i Helsingfors. Sedan trean har han läst spanska i en klubb efter skolan. Till hösten skulle han vilja läsa spanska som ett skolämne.

-Vi har en grupp på tio barn som är intresserade, i Åshöjden finns intresse att ordna timundervisning i spanska, men problemet är utbildningsverket i Helsingfors. -Sonja Frölander-Ulf

Kråkströms mamma Sonja Frölander-Ulf är inne på samma linje. Alla hennes tre söner går i samma klubb, som ordnas av Kottby Hem och Skola.

- Jag försöker ta pojkarna på semester till spansktalande länder, men visst skulle det vara bra om de kunde läsa spanska lite mer strukturerat än i klubbverksamheten.

Ledig inlärning i klubben

Carmen Lehtonen jobbade i Spanien som barnträdgårdslärare och talterapeut och leder hon spanskaklubbar i Helsingfors och Vanda. Nyckeln till inlärning är lek, sång och upprepning.

- I undervisningen fokuserar jag på att lära ut små mängder spanska, och sedan upprepa. Sedan har vi inga prov, så det behöver barnen inte stressa för heller, säger Lehtonen.

Tillsammans med några flickor i gruppen har Lehtonen utvecklat en ny undervisningsform, via chattprogrammet Whatsapp.

-De brukar fråga mig lätta frågor på spanska, så jag kom på att vi kan ha en gruppdiskussion där jag skickar ut bilder och texter i chatten, så att deras spanska hela tiden utvecklas, förklarar Lehtonen.

Strulig byråkrati

Sonja Frölander-Ulf kämpar nu för att hennes söner skulle kunna börja läsa spanska när de går i högstadiet. På finskt håll är det möjligt, men inte på svenskt.

- Vi har en grupp på tio barn som är intresserade, i Åshöjden finns intresse att ordna timundervisning i spanska, men problemet är utbildningsverket i Helsingfors.

Enligt Frölander-Ulf är rektorns händer låsta så länge som till exempel spanska inte står inskrivet i skolans läroplan. Och läroplanen spikas av utbildningsverket.

Niclas Grönholm poängterar att läroplanen styrs av de förtroendevalda. Niclas Grönholm Bild: Yle

Politisk styrning avgör

Niclas Grönholm är linjedirektör för den svenska linjen vid utbildningsverket i Helsingfors. Han hörsammar Frölander-Ulfs önskemål att sonen ska få läsa spanska på högstadiet, men menar att frågan inte kan delegeras till rektorsnivå.

- All undervisning är en del av läroplanen, och läroplanen godkänns av svenska sektionen för utbildningsnämnden, konstaterar Grönholm.

Linjedirektören ser ändå lite ljus i tunneln.

- Hösten 2016 tar vi i bruk en ny läroplan, och i den ingår ett nytt språkprogram, säger han.

Arbetet med den nya läroplanen håller på just nu.

Ett datacenter på 100 000 kvadratmeter ska byggas mellan Filarvägen och Hjulkvarnsvägen i Kasåker i Helsingfors. Centret ska ligga både på och under marken.

Projektet tas upp på fastighetsnämndens möte på torsdagen, och preliminärt har flera lokalpolitiker uttalat sig mycket positivt om planerna.

I datacentret planeras en maskinsal, testlaboratorium och utbildning. I maskinsalen finns många datorer som lagrar och behandlar stora mängder information. Dessutom planeras ett hotell till campuset.

Hemlighetsfullt kring investeringen

Företaget som står bakom projektet heter DC-ROI-Helsinki. Vd Ilkka Kilpimaa är mycket förtegen om investeringen i det här skedet.

- Vi säger inget nu, utan informerar mer efter sommaren. Vi ville egentligen inte att projektet alls skulle bli offentligt ännu, men det måste ju tas upp i kommunala organ så vi kunde inte hjälpa det.

Kilpimaa hänvisar till de uppgifter som kommer fram på fastighetsnämndens föredragningslista. Bland annat är ABB en partner när det gäller teknologin som används - både som leverantör och i fråga om drift.

- Det här är allt vi kan bekräfta nu, säger Ilkka Kilpimaa.

Bolaget DC-ROI Helsinki har tidigare byggt datasalar i Finland, Tyskland och Ryssland.

Helsingforspolitiker välkomnar investeringen

- Projektet har en stor sysselsättandet inverkan och skapar åtminstone tiotals arbetsplatser. Det kan föra med sig många från ICT-branschen hit, säger fastighetsnämndens ordförande Pia Pakarinen (Saml).

Pakarinen kan inte uppskatta hur stor investeringen slutligen blir, men den är hur som helst mycket välkommen, säger hon.

- Östra Helsingfors behöver det här, och hela staden kommer att dra nytta av projektet.

Fastighetsnämnden ska reservera området för datacentret på torsdag.

Stadsstyrelseledamot Hannu Oskala (Gröna) bedömer att centret kan börja byggas om några år.

Mikael Andersson samlar på förpackningar. Han har över 20.000 föremål i sina lager. Under tio års tid drev han också ett museikafé i Åbo. Men en dag tog allt slut. Nu funderar Mikael vad han ska göra med sin samling.

- Jag var så liten och de har ju kopplingspedalen så långt ner så jag kröp under ratten, höll ryggen mot rattstången för att få ned kopplingspedalen, berättar han.

Psykologen och samlaren Eddie Bruce har funderat mycket på varför vi samlar. Han började själv samla frimärken och gick så småningom över till fotografier.

- Frimärken och numismatik intresserar inte längre. I dagens webbvärld är det för lätt att få tag på det och för svårt att sälja, säger han.

Däremot har det så kallade cinderellasamlandet ökat; det handlar om små föremål som biljetter eller pinser till exempel.

I Degerby i Ingå har ett pansarvagnsmuseum vuxit upp med åren. Sten Johansson köpte Degerby gård i mitten av 1990-talet och började samla på pansarvagnar och annat krigsmateriel.

- Det har varit en hobby tidigare men det har på sätt och vis blivit ett yrke, säger han. Det är ett stödben för det jag gör. Jag får in pengar genom att hyra ut grejer till filmer och teatrar.

Närbild besöker också sakernas begravningsplats: Den finns i stadsdelen Malm och upprätthålls av Helsingfors stadsmuseum. Föremålen som finns i lagret visas ibland på utställningar eller används som materialbank för forskning. För det mesta står de ändå bara inpackade på hyllrad efter hyllrad. Bara ungefär tio procent av museets föremål är utställda någonstans.

Sänds även i Yle Fem torsdag 15.5. 2014 kl 17.25.

Renoveringen av Kronohagens lågstadieskola i Helsingfors blir dyrare än beräknat. Kostnaderna ska nu höjas med 1,5 miljoner från 2,3 miljoner till 3,8 miljoner euro.

Orsaken är att fasaden har visat sig vara i sämre skick än beräknat och istället för att bara rappas på vissa ställen ska den rappas i sin helhet.

Dessutom är köket i behov av en större grundrenovering än planerat. Tidigare var tanken bara att förnya golvet och kylutrymmena, men nu ska hela köket förnyas.

De väggmålningar som i samband med en granskning hittades i aulan och trapphuset bör också enligt stadsmuseet återställas.

Skolbyggnaden ligger på Gengatan 7 och är byggd i jugendstil. Den stod färdig 1905.

Fastighetsnämnden behandlar kostnadsökningen i morgon torsdag.

Då Stina Nybäck bodde i Uganda uppmärksammades två saker på löpsedlarna: den nya, kriminaliserande hbt-lagstiftningen, och ett fall där en familj blivit uppäten i en by ute i bushen.

När man träffar en ny bekantskap frågar man först var han eller hon ber, vilken kyrka de tillhör. - Stina Nybäck

- Kannibalism är inte lagligt, men det förekommer, så fallet ute i bushen var en del av diskussionen vid kaffebordet den morgonen, berättar Nybäck som jobbade som informatör på Finska Flyktinghjälpen i Kampala.

Ur diskussionen framgår även att kilopriset på människokött i Uganda ligger på 60 euro, en smärre förmögenhet där.

I Uganda hängs homosexuella ofta ut i pressen Bild: Reuters tv

Den tabubelagda homosexualiteten

Ett annat ämne som Nybäck talade om med sina kolleger var den förestående lagstiftningen som kriminaliserar homosexualitet.

- Uganda är ett mycket konservativt och kristet land. När man träffar en ny bekantskap frågar man först var han eller hon ber, vilken kyrka de tillhör, förklarar Nybäck.

Hon uppfattade diskussionen kring frågan som svår och motbjudande, men såg inte det som sin roll att missionera för sina egna värderingar.

- Blev jag tillfrågad så sade jag ju som det var: jag har homosexuella vänner, mina barn har homosexuella vänner och i senaste presidentval hade vi en homosexuell kandidat.

Oftast möttes hon av tystnad och huvudskakningar.

Ta chansen om du kan

Då man lyssnar till Nybäck inser man hur stor upplevelsen var för henne. De flesta som åker som volontärer gör det i skarven mellan studierna och karriären. Nybäck ser ändå inte åldern som ett hinder.

- Är man modig, nyfiken och positivt inställd så ska man ta chansen att åka.

Några varningens ord har hon ändå.

- Gå aldrig ensam ut när det är mörkt, det är på riktigt farligt. Och inte bara på grund av de kraterstora hålen i gatorna.

Nu misstänks också hälsovårdspersonal för tjänstefel i samband med mordet på Eerika Tarkki år 2012. Inalles 12 tjänstemän inom social- och hälsovården misstänks för brott.

Alla de nya misstänkta har i något skede varit i kontakt med Eerika eller hennes familj.
Att så många tjänstemän fler möjligtvis gjort sig skyldiga till brott stod klart i början av april då den utvidgade utredningen blev klar.

-Vi har utrett alla de gånger barnet var i kontakt med hälsovårdspersonal eller socialarbetare under sina sista två år i livet säger åklagare Tuire Tamminiemi.

Hittills har tre socialarbetare varit misstänkta för tjänstefel. Helsingin Sanomat var först ute med nyheten om fler misstänkta.

Trots elva barnskyddsanmälningar vidtogs inga åtgärder för att skydda åttaåringen.
Hennes pappa och styvmor dömdes till livstids fängelse för mordet hösten 2013.

Läs också: Malin Ekholm: Det var inte barnskyddet som kvävde Vilja Eerika

Tarmo Taal var en av de två män som omkom i en byggolycka i Mankansmalmen förra veckan då ett schakt rasade. Enligt estniska journalisten Kaire Reiljan som rapporterat om fallet verkar det som att Taal inte hade någon utbildning just för schaktarbete.

Den unga mannen från Estland hade studerat vid Haapsalus yrkeshögskola och var utbildad i ytbehandling inomhus. Efter sina studier flyttade han till Pärnu, men som många av sina landsmän arbetade han på byggen i Finland.

I en intervju med den estniska tidningen Lääne Elu förundrade sig en familjemedlem över att Taal överhuvudtaget tillåtits arbeta i ett schakt. Enligt byggbranschexperten Jukka Mäkeläinen från Arbetsskyddscentralen finns det ingen lagstiftning i Finland som begränsar arbetskraften.

- Vem som helst får jobba på ett bygge här.

Mäkeläinen säger att det sker dubbelt så många olyckor inom byggbranschen i jämförelse med andra yrken. Han anser också att säkerhetsåtgärderna ofta är bristfälliga.

- Det är inte ovanligt att se byggen som bryter mot säkerhetsbestämmelser. Ofta handlar det om stora projekt med många mindre underleverantörer. Då blir helheten, och därmed säkerheten, svår att övervaka, säger Mäkelä.

Läs också:

Finskt företag ansvarade för olycksdrabbade bygget i Esbo
Två personer dog i olycka vid ett bygge i Esbo

Sandra Anttila

Den privata daghemskedjan Tenava säljs till Norge. Det är första gången som en finländsk daghemskedja får en utländsk ägare.

Norska Norlandia Care Group köper 59 procent av daghemmets aktier - och kan köpa de resterande år 2017.

Hilde Britt Mellbye som är vd för bolaget säger till Helsingin Sanomat att dagvården är ett intressant placeringsobjekt. Företaget tror att den privata dagvården är en växande bransch.

Tenava är den största privata aktören inom dagvård i Finland och har sammanlagt 30 daghem varav största delen finns i huvudstadsregionen. Bland Tenavas daghem finns tre svenskspråkiga daghem i Esbo: Tenava-Hörnan, Tenava-Ivisnäs och Tenava-Westend.

Läs också:

Sakkunnig skeptisk till privata daghem