Natten till söndag tävlar redskapsgymnasten Oskar Kirmes om en efterlängtad OS-plats i Rio. Tillräckligt svåra, men framför allt säkra prestationer är vad som krävs. I kvalet tas inga risker, de sparas till själva OS.

20-åriga Oskar Kirmes från Espoon Telinetaiturit är en av 108 deltagare i herrtävlingen.

Bland medtävlarna finns dels gymnaster från de nationer som hoppas ta en av de fyra återstående lagplatserna till OS, vilket för dem skulle innebära fem kvalificerade gymnaster och dels individuella gymnaster som är ute efter de återstående enskilda platserna. Också medaljörerna från VM i Glasgow i höstas har getts möjlighet till ett tävlingsgenrep på den kommande OS-arenan.

Totalt kommer 98 manliga och 98 kvinnliga redskapsgymnaster att tävla i OS.

Formen god, självförtroendet på topp

Oskar Kirmes har gått tre 6-kamper hittills i år. Alla har gått enligt planerna och både han själv och tränaren och pappan Mati Kirmes känner sig lugna inför den viktiga tävlingen i Rio.

Under årets tre första månader har duon tillbringat hela 37 dygn på träningsläger i USA, Storbritannien och Ryssland, och Oskar kommer väl förberedd till start.

– Vristskadan som jag hade under VM i oktober är historia. Det behövdes ingen operation som jag trodde då, utan räckte med fysioterapi och en tvåmånaderspaus från allt hoppande, berättar Kirmes till Yle Sporten.

Då foten åter är frisk har de under VM lite förenklade serierna återgått till de normala.

– En skruv till i den ena voltserien i fristående och ett lite svårare hopp. Och så en lite svårare inledning på bygelhästserien. Det handlar om totalt en halv till en poäng i svårighetsgrad.

Behöver inte överträffa sig själv

I Glasgow-VM lade de åtta bästa nationerna beslag på de 40 första OS-platserna och sju individuella redskapsmedaljörer från länder som ännu inte kvalificerat sig på de sju följande.

Det exakta antalet individuella gymnaster som tar en OS-plats i kvaltävlingen beror på vilka nationer som tar lagplatserna, men det handlar om 29-32 manliga gymnaster.

– I den här tävlingen handlar det inte om att vinna, utan om att ta en OS-plats. Mina serier är tillräckligt svåra och gör jag dem som jag brukar på träning och tävling ska det räcka, säger Kirmes.

Oskar Kirmes kan bli Finlands första manliga OS-representant i artistisk gymnastik sedan 1972. Redskapsgymnasten Oskar Kirmes i Glasgow, oktober 2015 Bild: Yle

Får han tävla i OS i augusti blir taktiken en helt annan.

– Då går jag all in. Då lägger vi in övningar som jag lyckats med på träning, men som inte är helt säkra. Jag har inget att förlora, så det gäller att ta en del risker.

Snart vet vi

Kirmes tävlar i den tredje och sista gruppen, mellan klockan 00.30 och 03.00 natten till söndag finländsk tid.

Då tävlingen är avslutad står det klart om Finland är med i den manliga artistiska gymnastikens finrum igen, efter en paus på 44 år och tio olympiska sommarspel.

På damsidan deltog Annika Urvikko i London-OS 2012, men i VM i höstas lyckades hon inte ta en plats till det fortsatta kvalet.

Genom åren har Finland vunnit totalt 25 medaljer i OS-gymnastiken, den senaste år 1968.

På torsdag nästa vecka tävlar de rytmiska gymnasterna Ekaterina Volkova och Jouki Tikkanen om en av de nio nationsplatser som ännu ska delas ut i den individuella tävlingen och dagen därpå är det trupplandslagets tur. Sju nationer tävlar om fyra platser och för Finland skulle det bli OS-debut i trupptävlingen.

Nästa onsdag drar semifinalerna i herrarnas handbollsliga igång. Drumsölaget Dicken möter precis som ifjol HC West från Grankulla. Både den spelmässiga och mentala styrkan avgör, säger Dickentränaren Björn Monnberg till Yle Nyhetsskolan.

Under säsongen har matcherna mellan Dicken och West varit jämna där Dicken tagit hem segern i två av tre matcher.

- West spelar ett lite annorlunda spel än förra säsongen och de har ett klart starkare material än ifjol, kommenterar Dickens huvudtränare Björn Monnberg.

Semifinalerna slutade förra året 3-0 i matcher till Dicken. West lyckades två gånger spela oavgjort, men förlorade båda matcherna efter förlängning. Enligt Monnberg spelar inte fjolårets resultat någon roll, utan fokus ligger enbart på årets matcher.

Båda lagen har haft paus i tre veckor då vissa spelare deltagit i landslagsmatcher.

- Det är tre veckor sedan vi spelade vår senaste match och det är skönt att matcherna nu fortsätter. Samtidigt är det en ganska utmanande situation med en så lång paus mellan kvartsfinalen och semifinalen, säger Monnberg

De som inte deltagit i landslagsverksamheten har under tiden tränat målmedvetet med sikte på semifinalerna, berättar Dickenlotsen.

Unga spelare kan få ansvar

Under säsongens gång har flera unga spelare tagits med i truppen och en del skador har även påverkat lagets struktur, men Monnberg tror på att de unga spelarna i laget kan ta ansvar i de avgörande matcherna.

- Vi har flera unga spelare i viktiga roller och det är mycket sannolikt att de också spelar i de kommande matcherna.

Vad är det som kommer att avgöra semifinalserien?

- Det är både den spelmässiga och den mentala styrkan som avgör matcherna. Och förstås klarar sig det lag bättre som får igång sitt eget spel snabbare efter pausen.

Vilket lag tror du går vidare?

- Kom och titta nästa veckas onsdag då matcherna börjar, avslutar Monnberg.

Första semifinalen kör igång nästa onsdag klockan 19:15 i Britas och returmötet i Grankulla därpå följande fredag klockan 19:00.

I den andra semifinalen möts fjolårets mästare Cocks och Vandalaget Atlas. Båda semifinalparen avgörs i en matchserie där tre segrar krävs för avancemang.

Matthias Nyman och Robin Granlund, Mattlidens gymnasium
Den här texten är skriven avYle Nyhetsskolans unga reportrar.

I hörnet av Eriksgatan och Fredriksgatan står ett imponerande hus, där det har bedrivits butiksverksamhet sedan 1800-talet. Författaren Annika Luther har kallat kvarteret sitt hem i snart 25 år.

Av Arthur Nyman finns inte mycket mer än minnen kvar. Det var han som tog över affären i hemgården på Eriksgatan 15-17 och gjorde det till ett affärsimperium.

- Men det var min mormors farfar som i tiderna startade butiken, och så utvidgade hans son Arthur det till ett dåtida affärsimperium.

Av dagens invånare är det få som minns Arthur Nyman eller affärsverksamheten som lade grunden för hela huset. Annika Luther menar att det har skett en generationsväxling.

Annika Luther Annika Luther poserar med ögonen fast i solskenet. Bild: Yle / Ted Urho

Fördärvaren av Annika Luther har publicerats av SETS.

HIFK var klasser bättre än Tappara i den första ishockeyligafinalen i Helsingfors på fredagen – till kvällens kamp i Tammerfors får laget tillbaka en av sina viktigaste försvarare.

Daniel Grillfors har hört till klipporna i IFK-försvaret denna säsong men har saknats ur leden i de senaste matcherna efter smällen han fick i kvartsfinalserien mot Pelicans.

Nu är svensken tillbaka. Grillfors bildar HIFK:s tredje backpar tillsammans med Matt Generous i final nummer två i ett utsålt Hakametsä ishall.

Lauri Taipalus, Tomi Tuomisto och Thomas Nykopp får vila ikväll, medan också Siim Liivik och Robert Leino är tillbaka i uppställningen.

Bonsaksen petas

Även Tappara gör en del förändringar i sina kedjeformationer. Arttu Ilomäki tar Juhani Jasus plats som center i tredjekedjan. Jasu flyttar ner till fyran, medan Otto Rauhala tar plats på kanten.

De första förändringarna har ändå skett på backsidan, där inget par är sig likt från den första finalen. Norrmannen Alexander Bonsaksen får sitta på läktaren, medan Atte Mäkinen inleder som sjunde back.

Grundserieettan HIFK vann den första matchen med 4-0 och är ute efter en andra seger i Tammerfors med start klockan 17 ikväll. Vegasporten följer med finalen på Radio Vega.

Tappara

Anfallskedjor:
Henrik Haapala – Jani Lajunen – Kristian Kuusela
Patrik Laine – Jan-Mikael Järvinen – Jukka Peltola
Veli-Matti Savinainen – Arttu Ilomäki – Jere Karjalainen
Stephen Dixon – Juhani Jasu – Otto Rauhala
Backpar:
Pekka Saravo – Teemu Aalto
Tuukka Mäntylä – Nick Plastino
Markus Kankaanperä – Aleksi Elorinne
Atte Mäkinen
Målvakter:
Tomi Karhunen (Dominik Hrachovina)

HIFK

Anfallskedjor:
Tomas Zaborsky – Teemu Ramstedt – Joonas Rask
Juuso Puustinen – Roope Hintz – Mika Partanen
Arttu Luttinen – Corey Elkins – Jasse Ikonen
Micke Åsten – Siim Liivik – Robert Leino
Backpar:
Joonas Järvinen – Tommi Taimi
Yohann Auvitu – Keith Aulie
Daniel Grillfors – Matt Generous
Juuso Salmi
Målvakter:
Ville Husso (Kevin Lankinen)

Efter seger i den första matchen på bortaplan hade HJK siktet inställt på tre nya poäng i hemmapremiären då liganykomlingen ONS kom på besök. Det gick inte utan ONS tog en tung skalp och vann med 3–1.

Efter landslagspausen var det på lördagen dags för den andra omgången i Damligan och för HJK väntade hemmapremiär mot ONS från Uleåborg.

HJK lyckades inte glädja hemmapubliken med seger utan istället var det ONS som åkte i väg med tre poäng.

Liganykomlingen visade tidigt att man blir att räkna med den här säsongen och Oona Ketola gav laget ledningen i den 18:e minuten. Den ledningen höll ändå inte länge då rutinerade Essi Sainio kvitterade för HJK sex minuter senare.

I den andra halvleken fortsatte ONS att anfalla och det gav resultat. I den 73:e minuten gav Emma Peuhkurinen igen laget ledningen och med en minut kvar att spela fastställde Denali Murnan slutresultatet till 3–1.

ONS har nu tagit fyra poäng på två matcher.

Resultat:

HJK – ONS 1–3

TiPS – FC Honka 0–4

Nice Futis – Ilves kl.17

PK-35 – TPS kl.17

Åland United – Pallokissat kl.18

Hunden är som bekant människans bästa vän och Kennelförbundet kan inget annat än intyga då de uppger att det i Finland finns ungefär 650000 hundar. 50000 nya hundar registreras varje år och trots att 80 % av våra fyrfota vänner är renrasiga uppskattar man att 300 raser finns representerade i vårt land.

Edit Suominen är hundvän sedan barnsben och idag är hon inte bara hundägare utan driver även ett hunddagis i centrala Helsingfors dit hundägare kan föra sina älsklingar för skötsel och umgänge då de inte själva hinner.

- Vi sköter dagligen om 15-20 hundar. Mest handlar det om att övervaka att de leker snällt tillsammans. Om någon hund börjar gå på övervarv tar vi den till sidan och försöker lugna den. En kram och vänliga ord räcker långt. Precis som med småbarn.

Hundar som trivs med sina dagiskompisar. Hundar på hunddagiset All Fur Dogz i Helsingfors. Bild: Edit Suominen

Schemat som på barnens dagis

Då hunddagiset öppnar sju på morgonen börjar hundarna droppa in och förmiddagarna går ofta ut på fri lek i dagisets källarutrymmen. Vid lunchtid går alla ut på promenad varefter det är dags för eftermiddagsvila. Ägarna plockar upp sina hundar senast halv sex då dagiset stänger.

I Sverige har Jordbruksverket gett en rekommendation på att hundar bör rastas var sjätte timme, valpar och äldre hundar oftare. Hur länge kan hundar vara ensamma?

- Vissa hundar klarar sig bra och sover mest hela dagen medan andra hundar får ångest redan efter en timme. Man får helt enkelt se till hundens eget behov och sin egen livsstil.

Dagishundar på promenad med dagshusse Tim Leham Tim Leham på promenad med fyrfota vänner från hunddagiset All Fur Dogz. Bild: Edit Suominen

Lydnad och hundhobbyer

Många hundägare kämpar med att få sin lilla älskling att lyda och ofta ser man situationer i vilken hunden mer eller mindre tar sin ägare ut på promenad. Hur får man en hund att lyda?

- Hunden måste känna att det är värt att göra som ägaren vill. Det kräver mycket träning och ibland kanske man behöver proffshjälp. Det handlar inte enbart om skillnaden mellan raser utan även från hund till hund. Deras personlighet avgör hur lätt de kuvar sig.

Edit Suominen med en av sina egna hundar Lemmy. Edit Suominen och hennes hund Lemmy. Bild: Minna Rossi - Pets&People Photography

- Vissa hundar klarar sig utmärkt enbart med motion och att vara med i människornas vardag medan andra njuter av utmaningar i olika former. Man måste hitta sin egen grej.

Hund tränas för räddningsuppgifter Bild: EPA/ERIK S. LESSER

Hunden värd varenda euro

Att vara hundägare är långt ifrån gratis. Förutom de vanliga utgifterna som mat, koppel, leksaker och veterinärbesök satsar allt fler pengar på att lyxa till tillvaron för sina hundar med trimning och massage. Edit håller med om att folk verkar vara beredda att ge sina hundar både tid och pengar.

- Många tar hand om sina hundar på ett annat sätt än förr. De ger så mycket innehåll och glädje att folk vill satsa pengar på dem. Många säger att det man får tillbaka av dem inte kan mätas i pengar.

HIFK förlorade den andra finalmatchen mot Tappara på bortaplan med 1–2. Matchen avgjordes i ett sent skede och backen Daniel Grillfors är inte nöjd med sättet som man förlorade på.

Efter segern på hemmaplan på fredagen klarade HIFK inte komma upp i samma nivå i Tammerfors och Tappara kunde utjämna finalserien till 1–1.

HIFK kunde ha fått en lysande start även på den andra finalen men domarna valde att inte godkänna Joonas Rasks mål tidigt i den första perioden.

– Man blir ju förbannad då vi förlorar. Vi gör ett mål i första perioden som domarna inte godkänner och det tycker jag är fel men så är det med den saken, säger Daniel Grillfors till Yle Sporten.

I den andra perioden tog Tappara ledningen i spel i numerärt överläge. Grillfors försökte i situationen innan rensa bort pucken bakom eget mål men krockade med en domare.

– Jag ska försöka få bort pucken ur zonen men så står en domare där. Jag vet inte vad han gör. Domare brukar be om ursäkt för sådana saker men inget hände här. Jag tog ett ordentligt snack med domarna i pausen, säger han.

Daniel Grillfors har varit borta ett par veckor på grund av skada men gjorde comeback i den andra finalen.

– Det var skönt att vara tillbaka och jag har laddat mentalt för finalerna. Jag har inte kunnat göra något på två veckor men jag har tränat hårt nu och hade pigga ben i matchen, säger han.

Hela Esbo hade hockeyfeber när lilla Kiekko-Espoo oväntat lyckades ta sig till FM-ligan på 1990-talet. Men det som en gång var Esbos stolthet förvandlades snart till växande skulder och en krympande publik. Vad hände?

Jan Långbacka spelade i Kiekko-Espoos första kedja när laget steg till FM-ligan 1992. jan Långbacka Bild: Yle/Carina Bruun

Vi var stadens egna grabbar som lyckades med något som ingen annan trodde vi skulle lyckas med.― Jan Långbacka

KIEKKO-ESPOO 1984-1998

Ex-spelaren Jan Långbacka: Smockfullt i Mattbyhallen

- Vi var stadens egna grabbar som lyckades med något som ingen annan trodde vi skulle lyckas med, säger Jan Långbacka och minns guldåret då han spelade i Kiekko-Espoos första kedja tillsammans med Jere Lehtinen och Tero Lehterä.

Året var 1992 och Kiekko-Espoo steg till FM-ligan.

- Det var fullsmockat, kanonstämning och antagligen mer publik än vad säkerhetsföreskrifterna tillät i Mattby ishall, berättar Långbacka som var med om att lyfta Kiekko-Espoo till första divisionen och till ligan.

- När vi spelade kvalmatcher mot Joensuun Kiekko-Pojat sade landslagstränaren Pentti Matikainen att vi inte har någon chans. Också Frank Moberg från HIFK tvivlade på oss. Det här gjorde att det byggdes upp en slags gemenskap.

Hockeyboomen blomstrade i Esbo.

Det var fullsmockat, kanonstämning och antagligen mer publik än vad säkerhetsföreskrifterna tillät.― Jan Långbacka

Yle Huvudstadsregionen träffar Jan Långbacka, i dag 47 år gammal, i Mattbyhallens kafeteria. Rinken är uppriven, det står en traktor där det förr stod en målvakt. Men omklädningsrummens dörrar pryds fortfarande av den gamla Bluesloggan.

- Jag är här ganska ofta, flera gånger i veckan eftersom jag tränar Blues juniorlag, säger Långbacka.

Hur kändes det att stiga till ligan 1992?

- Visst var det kul att vara med i de avgörande stunderna. Det kändes som att staden stod bakom oss och det var många bekanta på läktaren. Vi hade inte riktigt räknat med att stiga till ligan ännu, fastän det var vår långsiktiga plan.

Mattbyhallen har också gästats av en hel del NHL-spelare, vilket får Långbacka att dra på munnen.

- Det är lite kul att tänka att proffs som Peter Ahola och Petri Skriko har spelat i Mattbyhallen. När det var NHL-lockout spelade Mariusz Czerkawski här. Jag kan tänka mig att det var en liten kulturchock för dem att komma hit från lite större kretsar.

Andrea Bergman är Esbo i själ och hjärta. Ett Esbo utan ligalag känns tomt, säger hon. Andrea Bergman, blues Bild: Yle/Carina Bruun

Det var häftigt att se Tero Lehterä, Jere Lehtinen och Jan Långbacka spela i den där lilla hallen där alla hejade på varandra.― Andrea Bergman

Anhängaren Andrea Bergman: Det var stort att bli ett ligalag

År 1992 var Andrea Bergman en liten flicka som hängde med sin syster på Kiekko-Espoos matcher. Hon minns med värme dagen då laget steg till ligan.

- Det var stora grejer när vi äntligen blev ett ligalag. Det var häftigt att se Tero Lehterä, Jere Lehtinen och Jan Långbacka spela i den där lilla hallen där alla hejade på varandra, säger hon.

BLUES

Som bäst blev Kiekko-Espoo fjärde i FM-ligan år 1998. Det var en skräll att de i kvartsfinal slog ut grundserieettan TPS. Den sommaren bytte Kiekko-Espoo namn till Blues och det byggdes en ny arena för laget i Hagalund. Det första halvåret var de tvungna att spela i ishallen i Helsingfors.

Mattbyhallen var fullsmockad när Kiekko-Espoo spelade där. NHL-proffs som Mariusz Czerkawski och Petri Skriko spelade i hallen på 90-talet. Mattbyhallen Bild: Yle/Carina Bruun

Långbacka: Bandet till fansen bröts 1998

Det blev fyra säsonger för Långbacka i Kiekko-Espoo. Efter det fick han knäproblem och var tvungen att sluta. Men det var ingen stor tragedi för Långbacka som samtidigt studerade på statsvetenskapliga fakulteten vid Helsingfors universitet.

- På ett halvt år läste jag mig färdig, sedan åkte jag utomlands för att jobba. Visst kände jag en viss tomhet efter hockeyn, men arbetet fyllde en annan lucka i mig.

Bandet bröts när Kiekko-Espoo blev Blues sommaren 1998.― Jan Långbacka

När Långbacka återvände till Esbo visade sönerna ett hockeyintresse och på det sättet hamnade Långbacka tillbaka i hockeyrinken. Den här gången som coach för sina barn.

- Ur min synvinkel bröts bandet när Kiekko-Espoo blev Blues sommaren 1998. Jag upplevde att man ville börja på ny kula. De fick en ny hall och man försökte lyfta laget till en proffsigare nivå. Men samtidigt tappade man rötterna.

Esbo nådde aldrig den stora hockeyeuforin med Blues och Långbacka tror att det dels beror på att laget försökte ta avstånd från sin historia.

- Man satsade på att få in stora börsbolag som sponsorer, men man glömde människorna på gräsrotsnivån. Och det är det allt bygger på. Om man ska vara ett lag som drar stor publik så måste åskådarna ha ett känsloband till laget.

Jan Långbacka tränar i dag sin yngsta son som spelar i Blues juniorer. jan Långbacka Bild: Yle/Carina Bruun

Det har gått dåligt i fotboll, basket och nu i hockey. Det har varit utmanande att få det att snurra i Esbo.― Jan Långbacka

Det finns ändå människor i Esbo, ett kundunderlag, hur kan det vara så svårt att få publik?

- Det har gått dåligt i fotboll, basket och nu i hockey. Det har varit utmanande att få det att snurra i Esbo. Men folk kommer till matcher om de har en känsla för laget.

Hur mycket beror det på hur Esbo är uppbyggt?

- Det att Esbo består av fem olika kärnor inverkar säkert. Jättemånga jobbar i Helsingfors och den här egna stadskänslan har säkert inte varit lika stark som i en mindre stad i mellersta Finland.

Blues kändes inte riktigt som vårt lag.― Andrea Bergman, Bluessupporter

Bergman: Ett påhittat lag

- Det var verkligt konstigt när de bytte namn till Blues. I synnerhet när laget spelade i HIFK:s hall det första halvåret. Det var många som kände på samma sätt, att det inte riktigt kändes som vårt lag. Det blev som att Blues var en bit ifrån det lag man tidigare hade hejat på i Mattbyhallen, säger supportern Bergman.

Enligt henne var det svårt att förena Esboborna efter namnbytet och flytten till den nya arenan.

- För mig har arenan varit nära, så det har varit enkelt att gå och se matcher. Men Esbo är ganska splittrat och många har känt att arenan tillhör västra Esbo och har inte orkat gå på matcherna. Det har uppfattats som att laget är påhittat.

Det var alltid tråkigt att det fanns så lite publik när man gick och kollade på matcherna.― Andrea Bergman

Esbo Blues fick silver både 2008 och 2011. Medaljerna fick inte igång publiken.

- Ifall de skulle ha vunnit guld, skulle det kanske ha blivit en större grej, säger Andrea Bergman som gick på flera matcher, trots att det blev färre den senaste tiden.

- Det var tråkigt att det fanns så lite publik när man gick och kollade på matcherna.

Det känns bedrövligt rent ut sagt. Hockeyn i Esbo har alltid en plats i mitt hjärta.― Jan Långbacka

KONKURSEN

Den 21 mars 2016 försattes Blues moderbolag Jääkiekko Espoo i konkurs och Blues saga är nu all.

Långbacka: Jag hoppas på ett under

- Det känns bedrövligt rent ut sagt. Hockeyn i Esbo har alltid en plats i mitt hjärta. Man kan säga att jag hålligt på med hockeyn här i 40 år på något sätt. Men jag hoppas fortfarande på ett under.

Jan Långbacka är orolig för att juniorverksamheten lider.

- Blues har blivit vald till den bästa juniorklubben i landet. Nog är det synd om det inte finns en väg till toppen. Juniorverksamheten förtjänar en möjlighet att kunna spela på högsta nivå och det är en skam att det inte finns ett representationslag för den här verksamheten.

Juniorverksamheten i Blues är bland de bästa i Finland. Mattbyhallen Bild: Yle/Carina Bruun

Vad kan det leda till?

- Det kan leda till att juniorerna flyttar på sig tidigare, vid 15-16 år, för att man inte ser framtiden i Esbo. Det kan betyda att verksamheten kommer att mista sin kvalitet och sin position som man byggt upp i flera år och som är helt exceptionell. Ingen annan klubb har lyckats så bra som Blues de senaste tio åren.

Det var en chock att höra om konkursen.― Andrea Bergman

Bergman: Det känns tomt

- Det var en chock att höra om konkursen. Jag var själv förvånad över min reaktion. Men det är klart, det har varit en del av mitt liv så länge. Det känns tomt, fastän inget ännu är definitivt.

Såhär ser det ut i ishallen i Mattby i dag. Mattbyhallen Bild: Yle/Carina Bruun

Någonting fattades, men det är svårt att säga vad det var.― Andrea Bergman, Bluessupporter

Kan man skylla på att publiken inte kom på matcherna?

- Man kan inte skylla på publiken. Vi har alltid varit Esbo i själ och hjärta. Någonting fattades, men det är svårt att säga vad det var. Inte kan man ju skylla på ledningen heller, men visst är det trist att läsa om löner som inte betalats.

Bluesgrafik Bild: Yle/Timo Kallio

Intervjuerna gjordes i samband med Blues konkurs i mars. Affärsmannen Jussi Salonoja meddelade i torsdags i Ilta-Sanomat att han inte tänker rädda Blues, betala moderbolaget Jääkiekko Espoos skulder och flytta verksamheten till sitt eget företag. Det innebär att Esbo är utan FM-ligalag nästa säsong.

Finland har erövrat en nationsplats i artistisk gymnastik på herrsidan för första gången sedan 1972. Esbogymnasten Oskar Kirmes lyckades fint i kvaltävlingen i Rio – inför Rio.

Finland kommer att ha en manlig redskapsgymnast i sommarens OS i Rio de Janeiro. Senaste representant var Mauno Nissinen i München 1972.

Oskar Kirmes bärgade OS-platsen i gymnastikens sista kvaltävlingar i de kommande OS-utrymmena i Rio. Kirmes var 23:a av 64 deltagare i sexkampen med de totala poängen 84,999, vilket är nytt personligt rekord i internationella sammanhang.

– Jag kände mig självsäker inför tävlingen, jag visste att jag är i toppform. Målet var att göra en normalprestation och det lyckades jag med. Att göra nytt rekord känns fantastiskt, säger Kirmes i gymnastikförbundets pressmeddelande.

All in i Rio

Mattlidenstudenten Kirmes, 20, huvudmål är egentligen OS i Tokyo 2020. Hans flygbiljett till Rio i augusti är inte ännu helt spikad, eftersom han nu säkrade en nationsplats – men om och när den klarnar, är Oskar redo.

– Då går jag all in. Då lägger vi in övningar som jag lyckats med på träning, men som inte är helt säkra. Jag har inget att förlora, så det gäller att ta en del risker, sade han till Yle Sporten inför avresan.

De sista OS-kvalen i gymnastik pågår denna och nästa vecka i Rio. På torsdag jagar Finland nationsplats i den individuella tävlingen i rytmisk gymnastik, och dagen därpå är det trupplandslagets tur.

Kinas ambitiösa planer, Spaniens och Brasiliens stora förändringar, samt Frankrikes och Belgiens ljusa framtid. Yle Nyhetsskolans Oskar Hiismäki och Aksel Pohto analyserar hur fotbollsvärlden kommer att se ut framöver.

Fotbollsvärlden förändras hela tiden. Vissa länder går framåt med snabba tag. Andra måste ersätta äldre spelare som slutar och en del länder börjar satsa på fotbollen först nu.

Vilka är de största förändringarna i fotbollsvärlden för tillfället?

Det finns knappast någon fotbollsintresserad som har missat de kinesiska fotbollslagens enorma satsningar.

Fotbollsspelandet i Kina har ökat radikalt under de senaste åren. President Xi Jinping har en dröm av att göra Kina till en stormakt i världsfotboll och en vacker dag också vinna VM. I mars var bland annat Färöarna högre rankat än Kina, så tillsvidare är nog drömmen långt borta.

Kina har redan börjat satsa massor på sina fotbollsakademier. De har börjat locka kända spelare till den kinesiska superligan med enorma löner. Det finns knappast någon fotbollsintresserad som har missat de kinesiska fotbollslagens enorma satsningar.

Under vintern spenderade lagen i den kinesiska superligan sammanlagt närmare 340 miljoner euro på nya spelare. Bland dessa fanns världsstjärnor för att öka intresset för fotboll i Kina. Bara de tre dyraste affärerna kostade tillsammans 123 miljoner euro.

Kinesiska lag kommer naturligtvis inte delta i Champions League, vilket är lite synd.

Vi har märkt att man speciellt på sociala medier reagerade negativt på detta. Många tycker inte om att bra spelare från europeiska ligor flyttar till Kina. Andra anser att det är positivt att det bildas en ny bra liga. Kinesiska lag kommer naturligtvis inte delta i Champions League, vilket är lite synd.

I en intervju för Kinas regerings officiella nyhetsbyrå Xinhua sade svensken Sven-Göran Eriksson, som tränar Shanghai SIPG FC i den kinesiska superligan, att Kina kan vinna VM-guld redan inom tio år.

Tanken att Kina inom en så kort tid skulle vara en stormakt i fotboll låter för tillfället inte trovärdig. Vi anser att tiden inte på något sätt kommer att räcka, men att det mycket väl skulle vara möjligt senare i framtiden.

Nya generationer växer fram i Brasilien och Spanien

Exempel på stora länder där herrlandslagen genomgår en stor förändring är Brasilien och Spanien. Stora generationsskiften pågår. Gamla stjärnspelare lämnar landslaget och unga nya spelare måste komma in istället.

I Brasilien har generationsskiftet pågått i flera år redan medan Spaniens lag är i ett tidigare skede av processen. För dessa två länder verkar det inte vara en omöjlig uppgift att hitta unga spelare med potential att ersätta de stora stjärnorna.

Under de senaste fem åren har spelare som Lúcio, Ronaldo, Ronaldinho, Carles Puyol, David Villa och Xavi avslutat sina landslagskarriärer. Det har diskuterats mycket om hur Vicente del Bosques lag kommer se ut i sommarens EM-turnering. Ska han välja äldre erfarna spelare, eller borde han ge fler unga spelare chansen?

Nya generationen håller på att slå igenom i Europas toppligor men alla spelare har inte ännu uppnått sin fulla potential, vilket vi anser är en orsak till att Spanien inte klarade sig så bra i VM 2014 i Brasilien.

Spelare som Neymar har redan blivit världskända, medan andra inte ännu har slagit sig igenom. Unga spelare från Spanien och Brasilien som med stor sannolikhet kommer att ha en framgångsrik karriär framför sig är till exempel Marquinhos (Paris SG), Felipe Anderson (Lazio), Rafinha Alcantâra och Sergi Roberto (FC Barcelona), José Luis Gayà och Paco Alcácer (Valencia CF).

Frankrike är ett exempel på ett landslag där generationsskiftet inte syns lika tydligt. Unga spelare som Paul Pogba (Juventus), Kurt Zouma (Chelsea) och Anthony Martial (Manchester United) har redan mycket viktiga roller i sina klubbar och kommer alla att höra till Frankrikes viktigaste spelare i framtiden. Pogba kommer även att spela en stor roll i hemma-EM, där Frankrike kommer vara en av de stora favoriterna trots att Benzema inte deltar.

Nu låter tanken om en belgisk medalj inte längre omöjlig.

I Belgien har den nya generationen totalt förändrat hela landslaget. Landet har aldrig vunnit en medalj i stora mästerskap men nu spelar många belgiska spelare i stora klubbar runt omkring i Europa, speciellt i England.

I Premier League återfinns 14 spelare som med stor sannolikhet kommer att bli valda till EM. Nu låter tanken om en belgisk medalj inte längre omöjlig.

Vi vet redan att de kommer ha en svår grupp i EM, med Italien, Sverige och Irland. Förväntningarna på Belgien är stora men vi tror inte att de ännu är tillräckligt erfarna för att ta hem guldet. Det skulle ändå förvåna om de inte klarar sig bra. Belgien är bara ett av många exempel på lag som är i ett utvecklingsskede.

Det är svårt att förutspå vilka lag som kommer att klara sig bättre eller sämre i framtiden. I Spaniens situation kommer den nya generationens utveckling bestämma åt vilket håll landslaget förändras. EM-turneringen kommer vara den första stora turneringen för flera unga spelare.

Herrarnas fotbolls-EM i Frankrike inleds den 10 juni och visas i sin helhet med svenskt referat på Yles kanaler.

Oskar Hiismäki och Aksel Pohto, Mattlidens gymnasium
Den här texten är skriven av Yle Nyhetsskolans unga reportrar.

När kommunikationen sviker, tar juridiken över. Alla kan inte delta i Stafettkarnevalen – och detta måste man nu nå ut med effektivare.

Det var för ett par månader sedan som Regionförvaltningsverkets (RFV) linjedragning skapade en vild diskussion kring Stafettkarnevalens väsen.

Åtta pojkar från årskurs fyra i Vikinga skola i Vasa hade anmält intresse att delta i Stafettkarnevalen. Endast fem fick plats, och en förälder till en av dem som fick stanna kvar i skolan lämnade in ett klagomål.

Regionförvaltningsverket kom fram till att skolan handlat fel eftersom de särbehandlat elever utgående från fysiska förutsättningar. Alla ska stå på samma linje, slog RFV fast.

Micaela Romantschuk. Micaela Romantschuk-Pietilä Bild: Yle / Mattias Fagerholm

– Det är komplicerat. Tillvägagångssättet sågs inte rakt ut som diskriminerande, däremot kan det indirekt uppfattas som diskriminerande, kommenterar Hem och Skolas verksamhetsledare Micaela Romantschuk RFV:s slutsatser.

”Glädjen har blivit en rädsla”

Romantschuk diskuterade frågan i Slaget efter tolv tillsammans med Finlands Svenska Idrotts (FSI) generalsekreterare Christel Raunio och Christer Holmlund som är ordförande i Finlands Svenska Lärarförbund (FSL).

Regionförvaltningsverket ansåg inte att alla elever bör få springa i Stafettkarnevalen, däremot att alla intresserade ska få delta på något sätt. Men Stafettkarnevalen handlar även om tävling, påminner Raunio.

– Bara en viss mängd elever ryms med i ett stafettlag och det finns ett tak på 50 deltagare i hejarklacken. Stafettkarnevalen är ett inkluderande evenemang, men det är också tävlingsverksamhet – om än under roliga former – och det är helt klart att någon kommer med, medan andra blir utanför. Tyvärr, säger Raunio.

Christel Raunio. Christerl Raunio Bild: Yle / Mattias Fagerholm

– Det här är verkligen komplicerat för skolorna, fortsätter Holmlund. Det som kanske väckt mest förvåning och irritation bland lärare och rektorer är att de trott att de gjort rätt. Den där glädjen av att förbereda sig inför Stafettkarnevalen har bytts till en rädsla att man gör fel.

– Många lärare har delvis skött det här på sin fritid, gjort långa dagar för glädjen till idrotten, för att de vill ge barnen nånting. Det leder nu till frustration. Istället för att känna glädje måste man kolla att man har ryggen fri, att man har den juridiska biten på det klara, konstaterar lärarbasen.

De flesta är nöjda

Hem och Skolas Romantschuk tillägger att även föräldrar gör ett stort frivilligarbete för Stafettkarnevalen, som växt till ett enormt evenemang. Den första upplagan 1961 innehöll 600 starter – i år avverkas 12 500 starter på två dagar.

– Stafettkarnevalen är en finlandssvensk institution och en glädjens fest, och jag tror att alla som nån gång fått vara med har fantastiska minnen. Men det som gör kravet på att alla ska delta komplicerat är det lätt blir våldsamt dyrt.

Romantschuk berättar att en rektor i en österbottnisk skola berättat att bara kostnaderna för bussarna ner till Olympiastadion i Helsingfors, där Stafettkarnevalen vanligtvis ordnas, kan uppgå till 6000 euro – en summa som föräldraföreningen ofta får stå för. I år arrangeras karnevalen i Vasa den 20-21 maj.

Olympiastadions renovering leder till att Stafettkarnevalen ordnas på andra orter än Helsingfors under de kommande åren. Läktaren på Olympiastadion Bild: Yle / Niclas Runeberg

Besväret som skickades in till RFV kan vara ett tecken på att kommunikationen felat, anser Romantschuk, att man inte känner sig hörd eller delaktig. Men det krävs även perspektiv, betonar hon.

– Jag har jobbat på Hem och Skola i elva år och ingen har nånsin tidigare tagit kontakt med mig. Och föräldrar hör ofta av sig när de upplever att något inte fungerar i skolan. De flesta är ändå väldigt, väldigt nöjda, säger Romantschuk.

Glädje genom kommunikation

Alla tre understryker att föräldern hade all rätt att klaga – och nu bör man se över rutinerna, vilket i längden kan vara hälsosamt. Nästa vecka sätter man sig ner för att diskutera frågan.

– Kommunikationen är väldigt viktig, att alla vet vad som gäller. Vi har en stark strävan att hitta en gemensam plattform, där vi kan slå fast hur vi fungerar i framtiden, säger Christel Raunio.

– Stafettkarnevalen handlar ju om att ett stafettlag tillsammans åstadkommer ett resultat, att hejarklacken stöder skolan, att sammanhållningen blir bättre. Glädjen har alltid varit den röda tråden i verksamheten – och vi utgår ifrån att den glädjen finns kvar också efter nästa vecka.

Christer Holmlund. Christer Holmlund Bild: Yle / Mattias Fagerholm

Även Christer Holmlund betonar vikten av att nå ut med budskapet till alla. I mitt drömsamhälle löser man diskussioner mellan skolan och vårdnadshavare genom diskussion, summerar han.

”Som att göra ett lästest utan att ha sett alfabetet”

– Som förälder till idrottande barn förstår jag att vi föräldrar ibland tänder till på alla sex cylindrar när det gäller sport. Det kan helt enkelt kännas orättvist ibland. Två av mina pojkar har spelat mycket fotboll och nog funderar man ju emellanåt hur det väljs vem som får spela, säger Micaela Romantschuk.

Hon menar att det finns ännu större anledning att ta olusten på högsta allvar eftersom det handlar om ett barn. En tioåring kan uppleva behandlingen som diskriminerande utan att ens förstå själva ordet, säger Romantschuk.

– Att ”nu sprang jag så hårt jag kunde men fick inte vara med och hade inte ens fått vara med och träna”. Jag förstår den tanken – det är ju lite som att du skulle vara tvungen att göra ett lästest utan att ens ha sett alfabetet, jämför hon.

– Vi ska därmed inte ringakta känslan som familjen, föräldrarna och barnen haft, man måste ta oron på allvar. Men jag vill ändå tro att vi föräldrar i regel är vettiga människor. Om man inkluderar dem i en diskussion, så tror jag inte det här är ett problem. Juridiken tar vid där kommunikationen tar slut.

Se hela diskussionen med Micaela Romantschuk, Christel Raunio och Christer Holmlund i Slaget efter tolv nedan. Stefan Winiger leder ordet.

Jokerits första säsong i KHL 2014-2015 var spelmässigt lyckad då laget slutade på sjätte plats i tabellen. Ekonomiskt gick det betydligt sämre.

Aktiebolaget Jokerit Hockey Club Oy har i sitt bokslut redovisat en förlust för säsongen 2014-2015 på 13,4 miljoner euro, rapporterar Kauppalehti.

Den första säsongen hade Jokerit dessutom förhållandevis låg omsättning: 11,6 miljoner euro. Sett till den omsättning som Jokerit hade i ishockeyligan 2010-2011 (drygt tio miljoner euro) är 11,6 miljoner euro anmärkningsvärt lågt.

Den utgiftspost som växt överlägset mest då Jokerit tog steget till KHL var lönekostnader, som utgjorde 12,6 miljoner euro första året i KHL.

Totalt var Jokerits utgifter för fjolårets säsong 23,1 miljoner euro, vilket är dubbelt så mycket som intäkterna för perioden.

Sanktioner en möjlig förklaring

De ekonomiska sanktionerna mot Ryssland kan vara en förklarande orsak till det dåliga ekonomiska resultatet. Det har helt enkelt blivit svårare att hitta sponsorer.

Harry Harkimo äger 51 procent av Jokerit Hockey Club Oy. Resterande andelar ägs av Arena Events Oy, där Roman Rotenberg har bestämmanderätt.

På söndagen vann Cocks den baltiska ligan för första gången, efter att ha besegrat SKA Minsk i finalen.

I finalmatchen stod Nico Rönnberg och Teemu Tamminen för över hälften av Riihimäkilagets mål. Förutom Rönnberg och Tamminen storspelade också Cocks målvakt Vitalii Shitsko.

Då tio minuter återstod att spela ledde SKA Minsk med fem mål, men efter en imponerande upphämtning kunde Cocks till slut vinna med fyra bollar efter förlängning.

SKA Minsk har vunnit den baltiska ligan tre år i rad, men nu har Cocks alltså brutit den vitryska dominansen.

ifjol fick vi storstryk med 20 mål

– Vi visste att vi hade chansen, men att allt måste lyckas i försvar och anfall, säger Nico Rönnberg då Yle Sporten ringer upp.

– Vi gör en jättebra match och får en bra start, ända tills vi slappnar av då 40 minuter är spelade och de drar ifrån till en sexmålsledning. Det knäckte nästan vår ryggrad, men vi lyckas komma tillbaka med några lätta mål och dom fick någon utvisning.

Rönnberg ser både målvaktsspelet och försvarsspelet som viktiga nycklar till framgången.

– I målvakten Shitsko har vi fått en stor stöttespelare bakåt, och vi litar på honom. Vårt försvar har också fungerat bättre än tidigare år.

– Vi har varit i final många gånger och ifjol fick vi storstryk med 20 mål. Det var revansch för det, och första gången Cocks vinner baltiska ligaguldet.

– Nu ska vi njuta av den här stunden. En jättefin sak för Cocks.

Resultat:

SKA Minsk - Cocks 32-36 (10-12)

Målskyttar:
SKA Minsk: Kulesh 10, Vailupau 10, Khadkevich 5, Karalek 5, Sonchyk 1, Bachko 1
Cocks: N. Rönnberg 12, Tamminen 9, Kovalenko 4, Tuominen 2, Jansson 2, Lukyanchuk 2, Jansson 2, Safronii 1, Syrjälä 1, Novoselov 1

Om några år ska du kunna använda ditt HRT-resekort också i andra städer i landet. I och med det nationella Walttikortets inträde på marknaden blir det lättare att resa inom andra städer.

Waltti finns redan i användning i flera städer i Finland. Det är ett slags betalkort som fungerar i kollektivtrafiken och kan ersätta flera resekort.

På Walttikortet kan man ladda pengar eller tid, beroende på hurdant avtal man har med stadens kollektivtrafik.

Bygger på lagändring

Bakgrunden till det som ska bli ett nationellt resekort, är en lagändring i slutet av 2009. Enligt den nya lagen ska kollektivtrafiken i hela landet göras till en lätt, och större, helhet. Ett mål är att kollektivtrafikresorna ska öka från 530 till 730 miljoner resor årligen.

Ett annat mål i lagstiftningen är att skapa ett landsomfattande biljettsystem till kollektivtrafiken.

Walttikortet kom först i bruk under sommaren 2014 och har därefter successivt vuxit till nya städer.

HRT vill vara med - om några år

Helsingforsregionens trafik har tidigare varit återhållsam med att prata om samarbete med Waltti, men nu när man börjar få igång det nya biljettsystemet är det klart att Waltti kommer att integreras också i huvudstadsregionen.

Risto Vaattovaara på HRT säger att det här och nästa år går ännu långt till att utveckla och förbättra det nya systemet, som träder i kraft senare i år.

- Preliminärt ser det ut som att tidigast 2018, säger Vaattovaara om när Waltti ska tas i bruk i huvudstadsregionen.

Eftersom HRT:s och Walttis kort använder samma teknik kommer korten att kunna korsanvändas.

Waltti växer snabbt

Rent praktiskt betyder det här att efter 2018 kommer du att kunna betala dina kollektivtrafikresor i alla finska städer med ditt HRT-resekort. Och har du ett Walttikort kan du betala på bussen, spårvagnen och metron i Helsingforsregionen med det.

För tillfället finns Walttisystemet i Joensuu, Jyväskylä, Kajana, Kouvola, Kuopio, Lahtis, Villmanstrand och Uleåborg.

Nästa i tur att få Waltti är Tavastehus, Imatra, Kemi, Karleby, Kotka, St. Michels, Björneborg, Rovaniemi, Salo, Nyslott, Seinäjoki, Tammerfors, Åbo och Vasa.

Mellersta Finlands NTM-central har redan gjort Walttikontrakt medan Södra Österbottens, Sydöstra Finlands, Lapplands, Birkalands, Norra Österbottens, Norra Savolax, Nylands och Egentliga Finlands NTM-centraler strax kommer att hänga på.

När bokbussen besöker asylsökande i Esbo vill kunderna i första hand låna läroböcker i finska. Men böckerna är alldeles för komplicerade för självstudier.

Distriktsbibliotekschefen Sunniva Drake och kollegan Eva Wilenius från Esbo stadsbibliotek har båda lång erfarenhet av att jobba med invandrare. Jag träffar dem på bokbussen när den besöker asylboendet i Knektbro i slutet av mars.

Sunniva Drake ansvarar för bokbussen. Sunniva Drake är distriktsbibliotekschef i Esbo. Bild: Yle / Eva Lamppu

Bussen parkerar utanför det föredetta kontorshuset som inhyser 600 asylsökande, män från bland annat Iran, Irak, Somalia och Eritrea. De talar arabiska, kurdiska, farsi, persiska och tigre till modersmål. Drake och Wilenius hjälper asylsökande att hitta rätt språkböcker och -häften och annan litteratur.

Integration är en av bibliotekets uppgifter, och bokbussen är en del av det arbetet.

- Biblioteket finns till för alla, även om din adress är på ett flyktingboende. Och det försöker vi berätta här. Att asylsökande har rättigheter, och får låna böcker, men att böckerna också ska lämnas tillbaka. Det är en demokratifråga, säger Drake.

Bokbussen vid asylboende i Knektbro. Asylsökande i solen i Knäcktbro. Bild: Yle / Eva Lamppu

Finskan sött men svårt

Bokbussen ger asylsökande en liten glimt av det finska samhället, säger Drake. Men viktigt är också det konkreta materialet som asylsökande får tillgång till, läroböcker och ordböcker för att kunna studera finska eller engelska. Det vill de flesta låna på bussen.

Khamal Eran från iranska Kurdistan vill låna en grammatikbok och en bilderbok för att lära sig ord. Han tycker om finskan, han tycker det är ett sött språk, men också svårt. Allt förändras när du ska skapa en sats, säger Eran.

- Visst, materialet är bra, men det behövs en lärare, säger Eran, som också gärna skulle ha mera språkundervisning.

Föråldrat material

Drake håller med. För att asylsökande ska klara av språkböckerna behövs det en lärare.

- Snart efter att vi började besöka asylboenden, i Knektbro, Siikajärvi och Evitskog, stod det klart att de språkböcker vi har att låna är helt för svåra för asylsökande, och de representerar ett föråldrat sätt att undervisa språk, säger Sunniva Drake.

- Försök själv lära dig finska med hjälp av de här böckerna!

Bara en bråkdel av invånarna går på finska kurs, säger Drake, och undervisningen är knapp.

För att lösa problemet har Drake och Wilenius lagt upp ett eget undervisningsmaterial, som de delar ut till flyktingarna, och i det ingår också bild och ljud som de kan använda via nätet på sina mobiler.

- Det är vi som syns i videomaterialet, så det finns också en personlig aspekt, och de känner igen oss.

Engagerad personal

På Esbo stadsbibliotek vet man vilka behov flyktingar och asylsökande har, men alla bibliotek är inte lika vana med att arbeta med invandrare, säger Drake. Hennes bibliotek belönades nyss med ett stort pris för sitt engagemang just för integration.

Engagemanget hörs och syns tydligt i bussen, inte minst i form av de ihopnitade pappersbuntar de delar ut. Det egna språkmaterialet. De har också hämtat med sig en maskin med vilken flyktingarna kan göra pinser. Den är populär bland alla målgrupper.

Musik behövs inte för den finns på nätet, men utöver språkböcker går också litteratur åt vid asylboendena i Siikajärvi och Knektbro. Romaner på arabiska och persiska, och speciellt nya översättningar av kända internationella författare är efterfrågade.

Det finns också läsare för romaner och facklitteratur på kurdiska, men det utbudet är betydligt mindre. Drake och Wilenius visar de nya låntagarna hur man söker i databasen och beställer det man vill ha, till biblioteksbussen eller till det närmaste biblioteket.

Asylsökande uppmuntras till bibbor

I början besökte bokbussen Kenktbro en gång i veckan, men numera, när allt fler besöker biblioteken i närheten, räcker det med en gång per månad. Meningen är att asylsökande på egen hand ska kunna ta sig till bibliotek i närheten. Det finns exceptionellt många nära Knektbro, men alla har inte råd med buss eller tåg till exemplevis Alberga.

Motaz och Hussein i bokbussen. Motaz och Hussein i bokbussen i Knäcktbro i Esbo. Bild: Yle / Eva Lamppu

Motaz är från Irak och talar flytande engelska. Han berättar att han besökt biblioteket i Alberga kring 20 gånger. Han tycker biblioteket är viktigt för att få kunskap om Finland.

- Jag brukar spela konsolspel, lyssna på musik, eller gå på nåt seminarium. Jag har vänner där, säger Motaz.

Pariserhjulet på Skatudden har stått lite ensamt sedan det öppnade sommaren 2014, och besökarsiffrorna har varit låga under vintern. I sommar öppnar utebadet Allas under pariserhjulet och hela området blir livligare.

Din stad-teamet fick den här gången som uppgift att svara på frågan "Hur går det för pariserhjulet i Helsingfors?".

- Vi kommer förhoppningsvis att stanna kvar. Pariserhjulet ska stå kvar åtminstone till 2018, och vi har hela tiden kontakt med staden och myndigheter och diskuterar framtiden. För oss ser det ut som att intresset håller i sig och särskilt nu när havsbadet Allas kommer hit så ser den här helheten mera färdig ut, svarar Heikki Häyhä från Skywheel Helsinki på frågan.

Pariserhjulet ska stå kvar åtminstone till 2018.― Heikki Häyhä, Skywheel Helsinki

Pariserhjulet drivs av Skywheel Helsinki, ett privat bolag med utländska ägare. Företaget hyr tomten av Helsingfors stad. Pariserhjulet går att plocka ner och flytta.

Heikki Häyhä, operativ chef på Skywheel Helsinki, ansvarar för pariserhjulet i Södra hamnen i Helsingfors. Pariserhjulet i Helsingfors, operativ chef Heikki Häyhä Bild: Yle/Helena von Alfthan

Det ser tomt ut vid pariserhjulet. I den lilla affären där det går att köpa souvenirer, kaffe och biljetter till pariserhjulet för 12 euro finns inga kunder.

Jag tror vi får högst hundra besökare i dag, det är fortfarande vintersäsong och kallt.― Heikki Häyhä, Skywheel Helsinki

- Alldeles strax kommer en grupp på 50 mänskor hit. Jag tror vi får högst hundra besökare i dag, det är fortfarande vintersäsong och kallt, säger Häyhä.

Efter en stund dyker gruppen upp och det bildas kö till gondolerna.

Pariserhjulet är öppet året runt.l Pariserhjulet i Helsingfors Bild: Yle/Helena von Alfthan

Gondolerna är uppvärmda och genom de blåtonade rutorna öppnar sig vida vyer över Salutorget och de närliggande kvarteren.

Heikki Häyhä avslöjar inte de exakta besökarsiffrorna, men berättar att sommaren är högsäsong. Också då kan besökarantalet dala om det är dåligt väder.När pariserhjulet öppnade 2014 hoppades Häyhä på 3000-4000 dagliga besökare.

- På sommaren talar vi om tusentals besökare per dag, på vintern räknar vi besökarna i hundratal per dag. De lugnaste dagarna på vintern händer det att vi bara har tiotals besökare. Det varierar, säger Häyhä.

Här byggs utebadet Helsinki Allas, som ska bli klart i sommar. Den exakta tidtabellen avslöjas i slutet av april. Här byggs utebadet Allas. Bild: Yle/Helena von Alfthan

De sämsta dagarna är vardagar på vintern när det är dåligt väder, på veckosluten och särskilt lördagar har pariserhjulet kunder året om. Häyhä påpekar att de väntar sig att pariserhjulet den kommande vintern får betydligt fler besökare, eftersom utebadet Allas är öppet också på vintern. En 4D-biograf ska också öppna bredvid Allas och pariserhjulet.

När gondolen kommit allra högst upp i det 40 meter höga pariserhjulet går det att utforska hur utebadet Allas tar form nedanför pariserhjulet. Det är företaget Korjaamo Group som bygger utebadet. En del av pengarna har fåtts in genom gräsrotsfinansiering, men ägarna till pariserhjulet har också investerat i Allas.

De som äger pariserhjulet har investerat 250 000 euro i Helsinki Allas. Deras mål är samma som vårt.― Raoul Grünstein, Korjaamo Group

- De som äger pariserhjulet har investerat 250 000 euro i Helsinki Allas. Deras mål är samma som vårt, vi har ett gemensamt intresse i att hela området blir populärt och en turistdestination, säger Korjaamo Groups vd Raoul Grünstein.

På de här betongpontonerna ska Allas bryggor byggas. Utebadet får tre simbassänger, en havsvattenbassäng och två uppvärda bassänger. Här byggs utebadet Allas. Bild: Yle/Helena von Alfthan

Skywheel Helsinkis operativa chef Heikki Häyhä ser med en nöjd min ner på byggplatsen.

- Vi ser på Allas-projektet med stort intresse. Jag tror vi har stor nytta av det, området blir livligare och hit kommer fler människor, säger Häyhä.

Det känns som att vi har varit lite ensamma här de första åren.― Heikki Häyhä, Skywheel Helsinki

- Det känns som att vi har varit lite ensamma här de första åren, nu när vi får Allas hit blir det ett bra tillskott, säger Heikki Häyhä.

Robert Eriksson är sakkunnig och arkitekt vid stadskansliets näringslivsavdelning. sakkunig och arkitekt vid Helsingfors stadskanslis näringslivsavdelning Bild: Yle/Helena von Alfthan

Arkitekt Robert Eriksson från Helsingfors stadskansli berättar att det är en utmaning att komma överens om att bygga något permanent på en så värdefull tomt som den som pariserhjulet står på.

På staden har vi länge strävat efter att hitta verksamhet som livar upp Södra hamnen och omgivande kvarter.― Robert Eriksson, Helsingfors stadskansli

Från stadens sida ser man det som en positiv utveckling att utebadet Allas snart blir klart.

- På staden har vi länge strävat efter att hitta verksamhet som livar upp Södra hamnen och omgivande kvarter. Det finns flera planer som vi väntat på aktörer som kan komma med och delta i. Vi vill göra Södra hamnen, Salutorget och torgkvarteren till mera som ett vardagsrum för både stadsbor och besökare, säger Robert Eriksson.

Hur ska bybutiken överleva när handelsmännen blir äldre, ingen vill ta över verksamheten och landsbygden avfolkas?

Tore Mattsson har varit köpman i 36 år. Tillsammans med systern Britt Karlsson har han drivit Björkö Handel på Houtskär. Nu är det ändå snart slut. Den här sommaren blir den sista för deras del.

- Det börjar ta emot nu, säger Tore. Jag har fått sömnproblem. Jag vill sluta medan jag är i någorlunda vigör och hinna njuta av fritiden också.

Bitterljuvt att avsluta livsverket

Livet som köpman har betytt mycket arbete och många, långa timmar för Tore Mattsson. I en butik finns det alltid något att fixa och ordna. Åndå har jobbet varit något av ett drömjobb. Tore har alltid haft intresse för kundbetjäning och innan han tog över butiken jobbade han som servitör ute till havs.

Om Björkö handel stänger måste också systern Britt Karlsson sluta. Butiksbiträde vid disk i bybutik.

Beslutet att sluta har ändå inte varit lätt att fatta.

Man blir så sammanväxt med jobbet. Man förlorar hela sin livsstil.

- Det känns nog lite konstigt när man har jobbat så här länge. Man blir så sammanväxt med jobbet. Man förlorar hela sin livsstil, säger han.

Bybutikens kamp slutar ofta med stängning

Tore Mattssons situation är ingalunda unik. Liknande problem kämpar man med på många håll i Svenskfinland.

I slutet av år 2014 fanns det 323 bybutiker i vårt land. Antalet har halverats sedan mitten av 1990-talet.

Vårdö bybutik på Åland hotas också av stängning om ingen ny köpman hittas före hösten. Bybutik på Vårdö på Åland Bild: Ålands radio och tv/Cecilia Ekströmer

Bybutiken är viktig för närsamhället. Den är ofta den sista serviceproducenten i byn när annan service som post, bank, skolor och hälsocentral har försvunnit.

Bybutiken fungerar redan nu ofta som ombudspost, men förslag om att annan kommunal service kunde knytas till bybutiken har kastats fram. Förslagen har ändå delvis stupat på frågan om hur sådan verksamhet ska bli lönsam för butiksägaren och delvis på utrymmesbrist.

Bybutiken måste förändras i takt med livet i skärgården

När Tore Mattsson öppnade butiken 1980 var Houtskär fortfarande en självständig och livskraftig kommun och inte en del av Pargas som man är idag.

Få hade bil och stugorna hade färre bekvämligheter.

Nuförtiden har ju stugorna kylskåp och kan förvara kallt. Man behöver inte till närbutiken så ofta.

Dessutom var invånarantalet högre och turisterna fler.

- Förr handlade man nästan varje dag. Nuförtiden har ju stugorna kylskåp och kan förvara kallt. Man behöver inte närbutiken lika ofta, säger Tore Mattsson.

Bättre kommunikationer och bilismen har gjort sitt till. Förr när det var ovanligare med bilar, måste man handla i närbutiken. Nu kan man lätt åka tio kilometer till butiken.

Bybutiken vill vara ett alternativ

Söderbyboden på Stor-Pellinge i Borgå fyller 90 år nästa år. Sedan sju år tillbaka drivs boden av Erika Englund.

Erika Englund lämnade en karriär som grafisk formgivare för yrket som handelman. Erika Englund, Söderby-Boden Bild: Pekka Koli

Också Erika beskriver jobbet som ett drömjobb, men samtidigt är det tidvis mycket tufft.

Tungt är det också de dagar man har mycket kunder och massor att göra, men det tär inte på huvudet.

- Det tyngsta är när man tycker att det går dåligt, man inte har kunder och undrar om det är någon vits att fortsätta, säger hon. Tungt är det också de dagar man har mycket kunder och massor att göra, men det tär inte på huvudet.

Under åren som handelsman har Erika sett en klar förändring bland kunderna och köpbeteendet. Det har skett en föryngring bland invånarna, men många jobbar i Borgå och handlar där.

Veckohandlandet har stadigt minskat. Stora kunder som den lokala kursgården och dagiset har också övergått till andra leverantörer.

- Vår omsättning på sommaren har däremot ökat i den grad att det tar ut varandra, säger hon.

Erika vill inte tala om kris eller oro, men hon understryker att varje kund som kommer in i boden vintertid är livsviktig.

Staden och bybutiken kunde göra gemensam sak

Allt fler turister hittar till Pellinge och det tar Erika fasta på.

- Jag har kanske insett först nu att det vi har är ganska äkta, Vi är här i en gammal fastighet, det är genuint. Det finns inte så mycket sådant kvar mera. Det är kanske vår stora fördel i framtiden.

Erika önskar ändå ett större konkret stöd av staden. Enligt henne skulle skärgården få marknadsföras lika flitigt som Gamla stan i Borgå.

- Överlag är bybutikerna i Finland som ett klister för byn, säger hon. Kanske politikerna inte känner till vilken fin skärgård vi har här i Borgå och att man faktiskt kan bo här året om och inte bara visa upp den för sina gäster sommartid.

I Monäs är butiken allas ägendom

I skärgårdsbyn Monäs i Nykarleby tog invånarna saken i egna händer och grundade en butik tillsammans. Nu har man stretat på i fyra decennier.

Monäsboden har blivit byns samlingsplats. monäsboden Bild: Yle/Kjell Lindroos

När Monäsboden grundades bodde 400 personer i byn. Så gott som alla hushåll ägde aktier i den. I dag har byn 200 invånare. Det märks i omsättningen.

Om alla köper lite överlever butiken

För att butiken ska överleva krävs det att byborna är sin butik trogna.

- Vi försöker handla allt vi kan här, säger Stefan Sjöberg (FSD). Bara det vi inte får här köper vi i på annat håll.

- Om alla köper lite överlever butiken, inflikar Elli Flén (SFP)

Elli Flén anser att det är upp till ortsborna att bybutiken har en levande kommers. Kvinna i butik Bild: Yle/Matti Palmu

Butiken är en livsnerv för Monäsborna. Jippon och tillställningar i anslutning till butiken har gjort den till byns samlingsplats. Någon inkomstkälla för aktieägarna är den ändå inte.

- Vi har inte delat ut någon dividend, säger styrelseordföranden Kaj Wik. All vinst satsas i butiken. Det är de gamla trogna kunderna som har gjort att vi klarat oss. Vi är den sista bybutiken i Nykarleby.

Också i Monäs är det sommargästerna som ger det lilla extra som butiken behöver. Under juni och juli är det gott om folk i boden.

Greta Näs var med när Monäs boden grundades. Dam i bybutik.

Greta Näs (Sfp) är glad att byborna gick samman och grundade boden, trots att det tidvis har varit kärvt att driva den. Hon avråder ändå andra byar att försöka göra samma sak i dag.

- Jag tror nog att den tiden har gått förbi, säger hon. Det gäller att hålla igång så länge det går helt enkelt. Vi försöker på grund av det långa avståndet till Nykarleby. Det tar en och en halv timme minst att fara och handla till Nykarleby. Om man har småbarn är det ganska tidskrävande.

Man i bybutik.

Stefan Sjöberg hoppas att samhället kunde ge sitt stöd. I Sverige har man medvetet gått in och stött lokalbutiken.

Elli Flén vill inte ha stöd, utan engagerade kunder i närsamhället.

- Det är upp till oss som bor här att se till att butiken överlever, säger hon.

Sista sommaren står för dörren

På Björkö förbereder Tore Mattsson för den sista sommaren. Han hoppas hitta en efterträdare till hösten.

- Om ingen hör av sig måste jag väl bestämma ett slutdatum när jag säger upp personalen och hyreskontraktet och sätter lapp på luckan.

Om ingen hör av sig måste jag väl bestämma ett slutdatum när jag säger upp personalen och sätter lapp på luckan.

Se hela programmet här:

Sänds även i Yle Fem, måndag 25.4 kl 20.00 och tisdag 26.4.2016, kl. 17.25.

Jørgen Hanneborg flyttade till Finland när han var 14 för att spela ishockey. Två år senare har han börjat känna sig hemma här. Han spelar till vardags i Esbo Blues juniorlag och går i Mattlidens gymnasium på första året.

Orsaken till att det just blev Esbo Blues för Hanneborg var hans finska målvaktstränare i Norge. Han introducerade Hanneborg till den finska ishockeyklubben Esbo Blues. Enligt Hanneborg verkade Blues som en bra organisation där man kunde utvecklas bra.

- Jag fick möjlighet att provspela i ett av juniorlagen och fick sedan erbjudande om en plats i Blues.

I Finland har de stora klubbarna mycket mer resurser och flera tränare än i Norge säger Hanneborg. I Blues har varenda lag en egen målvaktstränare och lagen har också en jämnare nivå. Överlag tycker Hanneborg att juniorhockey är en större grej i Finland.

Ligalaget Blues i konkurs

I slutet av mars gick ligalaget Esbo Blues i konkurs och det är ännu oklart om det blir någon fortsättning på ligahockey i Esbo. Även om ligalaget Blues och Blues Juniorer är skilda organisationer har konkursen inte gått obemärkt förbi.
Hanneborg kommenterar det nyliga konkursbeskedet angående ligalaget Esbo Blues:

- Ligaspelarna är förebilder för de unga och jag tycker att det skulle vara tråkigt om dessa spelare inte längre fanns i Esbo.

Har blivit bra mottagen

I Finland bor Jørgen Hanneborg hos en svenskspråkig värdfamilj i Esbo. Via hans pappas jobb kom de i kontakt med familjen. Eftersom värdföräldrarna jobbar väldigt mycket blir det ganska mycket ensamtid hemma.

- Jag tror att det har lett till att jag är mera självständig.

Hanneborg säger att det såklart var väldigt tungt att flytta bort från familj och vänner, men att han tänkte att de alltid kommer finnas kvar. Chansen att spela i en storklubb som Blues kommer däremot inte att finnas.

- Nu när man har vänner här så är det lättare, dessutom besöker min familj mig en gång i månaden.

Jørgen Hanneborg med en norsk flagga i handen. Bild: Yle/Christian Hanneborg

Svenskan var lite svår i början men jag fick mycket hjälp från skolan. Nu efter två år så har nog svenskan börjat fastna i hjärnbarken.

På tal om svenska, visste du att Finland var tvåspråkigt innan du flyttade?

- Nej, det visste jag faktiskt inte. Jag blev nog ganska överraskad när jag fick reda på det.

Enligt Jørgen Hanneborg skiljer sig Finland och Norge inte så mycket, men skolsystemet är lite annorlunda. I Norge har man stora, avgörande prov två gånger per år, medan man i Finland har delat upp läsåret i flera perioder med mindre prov.

- Enligt min uppfattning är läraryrket också mer respekterat här än i Norge.

Har du lärt dig någon finska?

- Kyllä!

Adam Fagerholm, Mattlidens gymnasium
Den här texten är skriven av Yle Nyhetsskolans unga reportrar.

Petra Friman spelar i HIFK, lillasyster Carla spelar i Dicken. Ett av lagen - och en av systrarna - kommer att bli finsk mästare i handboll.

Petra och Carla spelade länge i samma lag, men spelar nu, mest av en slump, i olika. Att mötas i matcher - och till råga på allt på den här nivån - är något helt nytt för dem.

- Det känns helt absurt! Vi är vana vid att spela tillsammans - och vi spelar bra ihop. Nu är vi motståndare!

Vi har kommit med samma bil och gått tillsammans in i hallen, önskat varandra lycka till och gått in i olika omklädningsrum.

Tre matcher har spelats, två segrar har gått till HIFK, en till Dicken. Fyra segrar behövs för finskt mästerskap.

Selfie före match! Petra till vänster, Carla till höger. Petra och Carla Friman tar selfie Bild: Petra Friman/ Privat

Kommer till matcherna i samma bil

Systrarna Friman bor hemma hos sina föräldrar i Esbo, och har åkt tillsammans till matcherna.

- Vi har kommit med samma bil och gått tillsammans in i hallen, önskat varandra lycka till och gått in i olika omklädningsrum, berättar Petra.

Föräldrarna är stolta över sina båda döttrar och hejar på båda. Under matcherna är de, enligt Petra, noga med att sätta sig i mitten av läktaren för att inte ta någonderas sida.

Petra berättar att när matchen sätter igång slutar hon se Carla som en syster, och ser i stället en motståndare.

- Carla är kvickare och smidigare än jag. Hon är också vänsterhänt, vilket ju är en stor fördel i handboll. Hon är nog duktig.

Under matcherna är våra föräldrar noga med att sätta sig i mitten av läktaren för att inte ta någonderas sida.

- Jag är en lagspelare, jag kämpar både själv och hejar på de andra för att få dem att kämpa.

Petra Friman är en stark lagspelare. Linda Cainberg och Petra Friman slår ihop händerna. Bild: Yle/Sebastian Backman

- Jo nå hemresan i bilen har sen kanske varit lite tystare... Då pratar vi inte så mycket om matchen utan det är bättre att sätta musiken på lite högre i stället.

Guld och silver

Någondera laget, HIFK eller Dicken, kommer att vinna finskt mästerskap, och någondera systern, Petra eller Carla, kommer inom kort att ha en guldmedalj runt halsen.

Hurdan kommer stämningen att vara då? Kommer vinnaren att skryta? Petra skrattar:

- Nej, vi är inte sådana! Men den som vinner håller man sig kanske borta från den andras ögon en stund. Det känns säkert bättre så.

Den fjärde finalmatchen spelas i kväll klockan 19 i Helsingfors idrottshus vid Helsingegatan.

Biträdande justitieombudsmannen har fått ta emot två klagomål på Helsingfors stads agerande. En grupp romer från Östereuropa lämnades ute i natten, trots 25 minusgrader. Staden anser ändå att man har agerat rätt.

Helsingfors stads ståndpunkt framgår ur utkastet till ett utlåtande som stadsstyrelsen ska ta ställning till på måndag.

Bara för helsingforsare

Det var en iskall natt i januari som en grupp österupeiska romer nekades natthärbärge, med hänvsining till att servicecentret för boastadslösa på Sanduddsgatan är till för helsingforsare.

I klagan rapporterades det bland annat om förfrusna fingrar.

I klagan rapporterades det bland annat om förfrusna fingrar.

Efter den första natten ställde privatpersoner upp och erbjöd härbärge.

Senare sades också att ett villkor för att få övernattning är att romerna återvänder till sitt hemland efter det.

Staden uppfyller kriterierna

Enligt utkastet till utlåtande som Helsingfors stad har gjort, har staden uppfyllt kriterierna om att jämlikt erbjuda nödinkvartering åt alla som behöver sådan. Enligt utlåtandet har nödinkvarering ordnats efter individuell behovsprövning åt alla som har varit i behov av den. Det här ska ska ha skett i samarbete med många olika instanser. Helsingfors stad köper också in nödinkvartering av privata serviceproducenter.

Enligt stadens utlåtande har man agerat rätt och anser att klagomålen inte borde leda till vidare åtgärder. Biträdande stadsdirektör Laura Räty presenterar utlåtandet som ska skickas till biträdande jo på stadsstyrelsens möte på måndag kväll.

Yle Helsinki/Varpu Helpinen