Musikalen ”Under the Midnight Fun” bjuder på sprakande extravagans, men bevisar i samma veva att faktumet att man tillhör en minoritet inte gör en immun mot att diskriminera andra.
”Finlands första gaymusikal”, kallas samarbetet mellan Helsingfors Gayteater, gaykören Out’n loud och idrottsföreningen H.O.T., som spelas på Savoy-teatern i Helsingfors under veckoslutet. Och ja, vill man vara lustig kan man säga att en gaymusikal väl är ungefär lika unikt som en gay Eurovision Song Contest. Men även om gay- och musikalkulturen ofta går hand i hand är det något annat – och väldigt viktigt – att det finns föreställningar som görs med gay-perspektivet som utgångspunkt.
Men bara för att det är viktigt är det tyvärr inte automatiskt bra.
Homogen gaytopi
Det förtjänstfulla med ”Under the Midnight Fun” är att den sätter upp ramarna för sin egen gaytopiska verklighet och ger sig hän åt den med hull och hår. I världen som gestaltas på scenen är homosexualitet normen, inte undantaget, vilket öppnar för ett berättande som skiljer sig från det som i vanliga fall porträtteras på teaterscener.
Eller, det hade kunnat öppna upp för det, om inte pjäsens version av gaytopia var så otroligt homogen (ursäkta ordskämtet). Scenen domineras av män och drag queens, med undantag av en ”rekkalesbo” (långtradarkörande lesbisk kvinna). Visst, det märks att pjäsen vill skämta om stereotypier, men den gör ändå inget för att nyansera dem.
Nationella stereotypier
Speciellt svårt har jag för de nationella klischéer som rabblas upp. Pjäsen handlar om hur ett flygplan, vars passagerare utgörs av en internationell kör och en livscoach, kraschar i Lappland, och hur passagerarna sedan försöker ta sig ner till Helsingfors tillsammans med ett träskfotbollslag som de träffar i Rovaniemi.
Ett klassiskt roadmovie-upplägg alltså, kryddat med alla dåliga skämt om finländare, italienare, svenskar och spanjorer som någonsin dragits. Kompletterat med nivån på engelskan som pratas i de flesta scenerna (finska och svenska används också i viss mån) känns det lite som att vara på ett party med Erasmus-studenter som aldrig tar slut.
Vissa scener, som videon där ensemblen har klätt ut sig till asiatiska turister, känns närmast rasistiska. Att en vit skådespelare dessutom poserar som geisha på promo-bilden är inget annat än kulturell appropriering.
Vi ser också drag queens jagas och antastas medan publiken skrattar, och även om de blir ”räddade” av de homosexuella männen känns det precis lika problematiskt som om det hade rört sig om en mer normativ berättelse om en dam i nöd som räddas av riddare.
Visuellt snyggt, men för lång
Rent visuellt är många scener väldigt snygga. Levande björkar används som ett lyckat inslag i scenografin, och pole dancers och luftakrobater bjuder på hisnande nummer. Trots att vi har att göra med amatörskådespelare är flera av dem duktiga på att sjunga (Jarno Pimperi kan särskilt nämnas), och Tuomo Railos koreografi fungerar bra. Föreställningen sätter heder i att också utmana normer för vilka kroppar som får visas på scenen, vilket är hedervärt.
Hur påtaglig den personliga behållningen för de medverkande än är – för de strålar verkligen av uppträdarglädje – är det ändå svårt att motivera att föreställningen ska vara tre och en halv timme lång. Både regissören Chris af Enehielm och manusförfattaren Ari Murto hade behövt gå åt manuset med rödpennan rejält. Så gott som varje scen känns för lång.
Att vara bi räcker inte
”Under the Midnight Fun” riktar sig helt tydligt till en viss kategori av hbtq-personer, de som går i gång på schlager och burlesk, och inget fel med det, men det blir för ensidigt för att bli en bra föreställning. Stereotyp buskis blir liksom inte bättre bara för att skådespelarna är gay.
Som bisexuell kan jag själv intyga att det inte räcker att vara icke-straight för att tycka att det här var värt nästan fyra timmar av mitt liv. Hoppas Finlands nästa gaymusikal blir bättre
